Kap 1 ur Den livsnödvändiga myten

I begynnelsen

Min blick fastnar på en ganska stor annons under rubriken "Döda". Överst ett symboliskt hjärta. Så namn på den döde, datum och namn på de anhöriga. Så följer en dikt av W H Auden. Jag känner igen den från filmen Fyra bröllop och en begravning. "Stop all the clocks, cut off the telephone..." Längst ner i annonsen står åter förnamnet på den döde, följt av orden "vi ses i Nangijala".

Inför livets stora frågor och vändpunkter känns ICA-köfraserna och fikarastorden mest bara platta. Så har människor i alla tider, tycks det, vänt sig till poeter, präster och schamaner för att finna ett språk som, om möjligt, håller för stunder som egentligen är ordlösa. I den tid när Kyrkan var en röst för alla var det för de flesta naturligt att välja kors och bibelord till den anhörigas dödsannons. I vår tid är det andra världar som bidrar med livets ord.

Nangijala finns inte. Inte bokstavligen i alla fall. Men onekligen måste Astrid Lindgren ha fångat in något av svenskens tro med sin bok Bröderna Lejonhjärta. Då och då dyker ju den enkla trosbekännelsen "vi ses i Nangijala" upp. När jag vid ett par tillfällen har föreläst om boken har jag delvis fått starka reaktioner på mina försök att förklara den. Det är som om det finns något heligt över den. Något som jag verkar ha trampat på i mina försök att förklara och förstå. En ung kvinna berättar till exempel hur hon på nytt varje år brukar läsa boken för sina barn.

I alla tider tycks människor ha berättat för varandra. Gång på gång. Ibland för att underhålla. Ibland för att förklara något viktigt. Ofta säkert både ock på en gång. En del berättelser har förändrats med tiden eller glömts bort. Andra har ansetts vara så viktiga att de har lärts utantill ord för ord och getts vidare till nästa generation och till nästa. Det är något med berättelser som gör att vi lyssnar och tar till oss. Något som gör dem viktiga för oss och våra liv.

Hur det hela började kan vi förmodligen bara ana oss till. Naturligtvis hänger det samman med hur och när människans språk har växt fram. Berättelsen föds ju egentligen så snart någon av oss tycker att en upplevelse betyder något mer än bara för ögonblicket. Det är då vi väljer att upprepa den för oss själva eller andra. Kanske handlar den om det som har fått oss att skratta, eller om en hisnande insikt om hur livet egentligen hänger ihop. Högt eller lågt allt kan rymmas inom berättelsens ramar.

Kanske var det i lägereldarnas sken om kvällen eller under dagens gemensamma arbete som människan började hitta formerna för att ge vidare av sina upptäckter i livet. Men till berättandet hör förstås också kroppsspråket och konst av olika slag. Grottmålningarna i Lascaux i sydöstra Frankrike eller i Australien har säkert många historier att dela med sig av.

Konsten uppstod, enligt en teori, när urmänniskan försökte skapa kosmos, alltså ordning, ur kaos. Därmed följde hon gudarnas sätt att förhålla sig till världen. Men där markerades också kontakten med en annan verklighet än den som är synlig för blotta ögat. I symbolvärlden ryms en annan dimension av tillvaron än den omedelbart påtagliga. En målare har uttryckt det såhär: "konsten avbildar inte det synliga, den synliggör." Så har människor genom historien försökt göra sig en bild av livet i alla dess nyanser.

Någonstans där är det också våra viktiga berättelser får sin roll. De som hjälper oss att tolka och förstå våra liv. De som kan skänka tröst och hopp. I skapandet finns något genuint mänskligt och gudomligt något som skiljer oss från djuren. De tycks ju inte ha vårt behov av att spegla livet på ett pappersark eller en grottvägg.

I teologiska sammanhang används här ofta uttrycket myt, men då har naturligtvis inte ordet samma betydelse som i dagligt tal. Det är då inte fråga om en lögn, utan om ord som sätter in livets mysterier i ett begripligt sammanhang. Det handlar om samspelet mellan gud och människa, om sammanhang och mål. Om berättelser med en speciell tyngd. När exempelvis den grekiske filosofen Platon ska formulera de högsta sanningarna griper han just efter "de åldriga orden", alltså myterna. Ungefär som Sara Lidman om och om igen återvänder till "stororden" i sina romaner.

Ursprungligen kommer ordet myt från grekiskans mythos, som betyder tal, ord och saga. Det har i sin tur en nära släkting i symbolen, som kommer av grekiskans sym ballein, att sätta samman eller foga ihop. Under antiken hände det precis som nu att någon köpte något, kanske ett par oxar, som han eller hon inte kunde ta med sig just då. Då kunde man bryta ett lerfat i två delar, kanske med antalet djur inristat i. När det sedan var dags att hämta oxarna var det bara att se om de två delarna passade ihop. Det var tecknet, symbolen, på rätten.

Symboler finns överallt omkring oss. Som vägmärken, som företagssymboler och som det vi klickar på med musens hjälp på datorskärmen för att öppna nya världar i hårddiskens djup. Det märkliga med dessa, ofta väldigt enkla, bilder är att de tycks kunna rymma en så stor kraft. Många människor skulle känna sig djupt kränkta om någon trampade på deras eget lands flagga trots att det på ytan bara handlar om en bit tyg. Vissa symboler, exempelvis hakkors, är i sig också tillräckligt provocerande för att de ska ha förbjudits i lag.

Förklaringen är naturligtvis att det enkla tecknet binder samman så mycket mer än bara några punkter på ett papper. Symbolen pekar på något långt utöver sig själv, något större. Vägmärket handlar ytterst sett om ett samhälle, där det finns överenskommelser om vilka regler som styr samspelet mellan människor, i det här fallet i trafiken. En ikonmålning beskrivs som ett fönster mot en osynlig del av tillvaron, den himmelska.

Myten blir i sin tur en samling dramatiserade symboler. Berättelser, som på ytan ibland kan vara enkla och rent av naiva, kan på samma gång rymma ett kosmiskt drama. Eller generationers samlade erfarenhet och visdom.

Ett sätt att beskriva myten är att se den som en saga för vuxna. Då skiljer den sig från andra berättelser som till exempel legender, där det sägs finnas en historisk kärna. I samhällen där den traditionella myten ännu är levande, sägs människor skilja omsorgsfullt mellan myter, det vill säga "sanna berättelser", och fabler och sagor, alltså "falska berättelser".Myten gör där alltid anspråk på att berätta något som verkligen har hänt, vare sig det handlar om stora eller små ting.

Alldeles lätt är det dock inte att skilja olika sorters berättelser åt, i synnerhet inte i vår egen tid. Också i tv-såpans värld kan ju sanningar rymmas, även om de ytligt sett bara råkar komma från en flyhänt manusförfattares tangentbord. I vissa fall blir den historiska kärnan viktig. I den här boken ligger tyngdpunkten dock någon annanstans. Här handlar det om att alla sorters berättelser, oavsett ursprung, kan fungera som myter och därför också kan kallas för det.

I mänsklighetens mest grundläggande berättelser finns svaren på hur världen har kommit till. Där berättas det om hur människan blev man och kvinna, dödlig, tvungen att arbeta för att leva och göra det enligt vissa regler i ett samhälle. Berättelserna ser olika ut, men de finns där över hela världen, som något lika naturligt som vårt behov av luft och vatten.

Myter om stora översvämningar tycks till exempel finnas i stort sett överallt, även om de är mer sällsynta i Afrika. Mönstret ser ofta likartat ut. Floden kommer som ett straff från en eller flera gudar. I många fall lyckas en skara människor dock rädda sig med hjälp av någon sorts farkost, eftersom de har blivit förvarnade om det som komma skulle. Efter floden växer sedan ett nytt folk fram, som lever enligt guden eller gudarnas vilja. Precis som i berättelsen om Noa och hans ark.

Ofta vill forskare förklara likheterna med att myterna har spritts från kultur till kultur. Mer sällan verkar någon komma på tanken att de faktiskt skulle kunna berätta om något som verkligen har inträffat, om än kanske inte på exakt samma sätt som i myten. Men så har det kanske inte heller varit tanken.

Gilbertöarnas skapelseberättelse påminner delvis om det som Bibeln återger. Trots det menar forskare att kristen eller judisk påverkan är utesluten. Där sägs det att guden Naareau skapar ur intet, först en kvinna, sedan en man och därefter himmel, jord, hav, mörker och ljus. En sorts syndafallsberättelse följer. Precis som i Första Moseboken är två träd inblandade. Människan är olydig och kastas ut ur paradiset, Matang, och därmed kommer också döden in i hennes liv.

I den bibliska motsvarigheten finns inte bara en, utan två skapelseberättelser. I den första och mest kända föds människan på den sjätte och näst sista dagen, som kronan på verket. I den andra och enklare tar nästan allt sin början i människans tillblivelse.

Att det finns två berättelser kan förmodligen säga oss något om hur vi ska förstå meningen. Att allting ursprungligen är något gott som kommer från Gud och att människan består av både stoft och ande upprepas. Likaså att människan är man och kvinna och har ett ansvar för det som Gud har skapat. Exakt hur det gick till när atomerna föll på plats får vi däremot förmodligen inte veta så mycket om. Det är helt enkelt en annan historia.

Så mycket kan sägas att en myt alltid är sann, på ett eller annat sätt. Ibland är den det rent bokstavligt, ibland mer som bild. Den är dock alltid det andligt sett, i det att den har något viktigt att säga en människa. Det är det som gör den till en myt.