C2-uppsats i Tros- och livsåskådningsvetenskap/Kristen trosåskådning
vid Teologiska institutionen vid Uppsala universitet 1994 av jonas lindberg

Bröderna Lejonhjärta

– en frälsningshistoria

"Kanske var allting bestämt redan i sagornas urtid. Kanske bestämdes
Jonatan redan då till Orvars räddare för Törnrosdalens skull."

Inledning

Uppsatsens huvuddel

Om författarinnans bakgrund

Om hennes författarskap

En jämförelse med Mio, min Mio

En berättelse om döden?

Berättelsen som allegori:

a. I Körsbärsdalen

b. I Törnrosdalen

c. I Karmanjaka/den sista striden

Att skapa nya myter

Sammanfattning

Avslutning

Litteraturförteckning

Inledning
Vadan och varthän

"Vi ses i Nangijala..." Frasen skulle kunna vara hämtad från en av många dödsannonser under de senaste åren. Orden berättar förmodligen om ett hopp om liv efter döden, åtminstone ett liv såsom Astrid Lindgren beskriver det.

Hon är en av våra mest folkkära författare. Hennes ord väger tungt även när hon uttalar sig om det som rör sig utanför hennes normala domäner. Vare sig det nu handlar om frigående höns eller pomperipossaeffekt i skattetabellen. Sedan boken Bröderna Lejonhjärta kom 1973 har Astrid Lindgrens värld också inbegripit det hinsides, livet efter döden. Också här inspireras människor av hennes ord.

Även i ett sekulariserat samhälle behövs det berättelser som hjälper oss att tolka livet. De existentiella frågorna blir knappast färre för att vi går in i en värld av allt större vetenskapliga framsteg. Förklaringsmodellerna ger oss inte något språk för känslorna. För den naturälskande svensken blir "Idas sommarvisa" ett måste när "Den blomstertid nu kommer" börjar sjunga på sista versen. På samma sätt behövs berättelsen om livet och döden när bibelorden inte längre är bekanta.

Jag har valt att titta närmare på Astrid Lindgrens författarskap och i synnerhet på boken Bröderna Lejonhjärta. I samband med det bär jag med mig ett antal frågor som jag hoppas få svar på. De rör sig bland annat kring hur den traditionella kristenheten, kyrkan, ska förhålla sig till en berättelse som denna. Är den ett lika gott alternativ som de traditionella utsagorna? Om inte går den ändå att använda som någon form av tolkningsredskap? Jag har antagit en hypotes som jag hoppas kunna styrka under arbetets gång:

Hypotes: Bröderna Lejonhjärta är en frälsningshistorisk allegori.

Om metoden

Jag har valt att närma mig materialet med hjälp av en hermeneutisk metod. Det valet beror på att min hypotes och mina frågeställningar knappast är av det slaget att de går att verifiera eller falsifiera. Detta innebär att den tolkning jag gör av berättelsen inte nödvändigtvis kommer att överensstämma med den Astrid Lindgren skulle göra. Detta beroende på de olika bakgrunder vi har och sammanhang vi står i.

Jag utgår själv ifrån luthersk tradition vad det gäller tros- och bibeltolkning. Med begreppet "frälsningshistorisk" avser jag därför det som traditionellt sett menas därmed. Det rör sig alltså om Guds frälsande faktiska handlande genom historien. I denna uppsats läggs tyngdpunkten främst vid den nytestamentliga delen av denna historieskrivning.

Med "allegori" menar jag det vi normalt sett avser med detta ord, alltså en berättelse som utspelar sig på två plan samtidigt. Det konkreta har i själva verket en djupare betydelse. Jag kommer att gå försiktigt fram för att, om möjligt, undvika att hamna i övertolkningar. Det är ju onekligen lätt hänt annars. När jag längre fram i uppsatsen använder begreppet "myt" menar jag med det "en sanning under sagans skepnad".

Om litteraturen

Eftersom ämnet tangerar litteraturvetenskap har jag hämtat en del av min litteratur från detta område. Andra böcker berör den teologiska och existentiella bearbetningen av de frågor jag har valt att ställa. Jag söker också möjligheter att tolka symboler som betydelsebärare både i bibelmaterialet och i vår kultur över huvud taget. Sist, men inte minst, har jag förstås vänt mig till Astrid Lindgrens eget författarskap, för att kunna bilda mig en egen uppfattning om hur Bröderna Lejonhjärta ska bedömas.

Uppsatsens huvuddel

Om författarinnans bakgrund

Astrid Lindgren är uppvuxen på gården Näs nära Vimmerby i Småland. Pappan var prästgårdsarrendator och kyrkvärd. Mamman beskriver hon såsom kommande från "ett djupt religiöst hem".1

Om kvällarna samlades syskonen, Astrid, två systrar och en bror, kring mamman i sängkammaren. Tillsammans bad de aftonbön och sjöng "Bred dina vida vingar" innan det var dags att krypa till sängs.2

Efter att ha tjuvlyssnat vid föräldrarnas dörr om kvällen kunde Astrid Lindgren, eller Ericsson som hon hette då, konstatera att dessa vanor också gällde föräldrarna. Mamma Hanna brukade sjunga eller läsa en psalm och pappa Samuel August läste Fader Vår och Välsignelsen.3 Det var kort sagt ett mycket fromt hem hon växte upp i.

Om söndagarna gick familjen i kyrkan i stan. Astrid Lindgren säger sig dock inte riktigt ha förstått nyttan med det. Hon ansåg sig inte begripa "ett dugg av alla de konstiga ord som strömmade ut från predikstolen". Söndagar ansåg hon vara påhittade enbart för att man skulle ha tråkigt och i detta kapitel ingick förstås söndagsskolan. Visserligen var de tre lärarna, enligt hennes bror "Fadren, Sonen och Den Helige Ande", snälla. Men så mycket mer än söndagsskolfesten fanns det ändå inte att se fram emot. Detta innebar dock inte att syskonen Ericsson skulle ha varit några "förhärdade gudsförnekare". Tvärtom, menar Astrid själv, "trodde de innerligt på Gud".4 De inlärda sångerna och bönerna hade sin givna plats i leken och naturen. "Gud som haver" började vid vedbodknuten och slutade vid diket bakom brygghuset, till exempel.5

Tron på en himmel och ett helvete fanns också mitt livet, liksom tron på både Gud och Djävul. "De eviga straffen" var något som omgivningen aktade sig noga för. På samma sätt var himlen en realitet att räkna med. När mamman dog hade pappan en trygg förtröstan på det kommande livet. Åtta år senare dog han själv, fast förvissad om att nu åter få träffa sin hustru. Astrid Lindgren skriver: "Jag kan se dem för mig. Där uppe i de himmelska boningarna. Nog växer det väl en hängask i kanten av Guds trädgård, då är det under den de sitter".6

Ändå verkar Astrid Lindgren så småningom har förlorat sin barnatro. Som vuxen har hon beskrivit sig som agnostiker. Delar av tron lever dock uppenbarligen kvar i den naturmystik och starka humanism som präglar både henne själv och hennes böcker. Detta är i alla fall en slutsats som Bo Larsson drar och den är jag fullt benägen att hålla med om.7

Om hennes författarskap

Astrid Lindgren är Sveriges mest betydande barnboksförfattare. Hon har skrivit ett fyrtiotal barnböcker, varav de flesta har översatts till ett antal främmande språk. Ungefär lika många filmer är baserade på texter som hon har skrivit. Författarskapet innefattar även essäer, böcker för vuxna och sångtexter. Dessutom har Astrid Lindgren hunnit med att arbeta på sitt förlag, Rabén & Sjögren, med både egna och andras böcker.8

I Nationalencyklopedins artikel om författarinnan menar skribenten att Astrid Lindgren tolkar barnets situation i en modern värld, där de existentiella frågorna ställs i centrum. De som handlar om liv och död, gott och ont, mod och rädsla. Skribenten hävdar också att Astrid Lindgren fängslas mest av det ensamma och övergivna barnet. Det som söker kärlek och bekräftelse.9

Bo Larsson menar att det finns några olika slag av sagor i hennes produktion.10 Den största gruppen består av ljusa och realistiska berättelser om barn. I vissa fall präglas deras miljö av sin tids fromhet. Gud är barnens vän och ondskan kan bara anas i marginalen. Den andra gruppen av sagor berättar om människor som Pippi Långstrump och Karlsson på taket. De har egenskaper som alla andra saknar. Fortfarande lever barnen runtomkring i en självklar grundtrygghet.

Den tredje kategorin handlar däremot om barn som på olika sätt har det svårt. Mötet med en annan värld gör deras liv en aning lättare att leva. Här finner vi böcker som Nils Karlsson-Pyssling, Skymningslandet, Sunnanäng, Mio, min Mio och förstås Bröderna Lejonhjärta. Bo Larsson hävdar här att det inte i någon av dessa berättelser egentligen finns något paradis som öppnar sig bortom rymderna.11

Allt är bara ett resultat av barnens fantasi. Övriga kommentatorer är av samma åsikt, vilket knappast förvånar. Författarinnan själv har nämligen bekräftat att så är fallet.12 I fallet Bröderna Lejonhjärta är jag inte riktigt av samma åsikt och kommer därför att återkomma till denna fråga längre fram i uppsatsen. Det är nämligen inte bara en dröm, utan också en myt.

Samtidigt ska vi inte glömma bort att det är barnböcker vi rör oss med. Astrid Lindgren påpekar i en intervju att om vi läser berättelserna som ett barn läser dem är hela skeendet verklighet.13

En jämförelse med Mio, min Mio

Den bok som påminner mest om Bröderna Lejonhjärta till uppläggning och innehåll är Mio, min Mio. Jag gör därför en kort genomgång av denna bok för att peka på likheter och skillnader.

Båda böckerna är så kallade fantasyberättelser. Joseph Campbell som forskat i ämnet har delat upp dessa i fyra kategorier. Ying Toijer-Nilsson menar att den fjärde av dessa, "hjältemyten" är den som bäst passar in på dessa båda böcker av Astrid Lindgren.14 Kännetecknen är flera: huvudpersonen får ett uppdrag som han får hjälp av övernaturliga medhjälpare med. Han överskrider gränsen till en främmande värld, mörkrets rike, en symbol för döden. Efter stora vedermödor är uppdraget slutfört och hjälten kan återvända hem igen. Slutet kan ofta tolkas som en återuppståndelse eller pånyttfödelse.

Vivi Edström har gjort en analys av språket i Mio, min Mio och finner gott om bibliska paralleller i den.15 Ord och uttryck som "vattenbäckar" och "sju och sjuttio" förmedlar en biblisk stämning. Under Mios färd till den onde riddar Katos land möter han överallt i naturen, i klippblock och träd, en längtan efter befrielse. Samma stämning återfinns i Bibelns ord om skapelsen som suckar under ondskans förtryck. Språket innehåller också högtidliga parallellismer och upprepningar som påminner om bibliskt språkbruk.

Ying Toijer-Nilsson menar att Mio, min Mio skulle kunna ges en kristen tolkning.16 Mio kan ses som en messiasgestalt. Han är konungens son med det svåra uppdraget att besegra ondskan. Steget är inte långt till C S Lewis Narniaböcker.

Efter att ha läst boken själv har jag lagt märke till ytterligare detaljer. Mios vita häst, Miramis, påminner om den vita hästen i Uppenbarelseboken.17 I samma bibelbok hittar vi också det svärd som ondskan besegras med.18 Mios svärd är ett flammande svärd, det enda som kan ta död på riddar Kato.19 När Mio kommer till hans land möter han hungrande människor som han ger att äta. "Det är bröd, viskade han. Bröd som mättar hunger." Tidigare har han också själv fått dricka av "källan som släcker törst".20 Orden påminner om flera jesusord med liknande innebörd. Om riddar Kato berättas det att han river ut människors hjärtan och ersätter dem med ett av sten.21 Liknande uttryck hittar vi hos profeten Hesekiel.22

Kampen mellan ont och gott är ett uppenbart grundmotiv i berättelsen. Det hela förstärks av hur orden svart och vitt förknippas med respektive sida. Orden upprepas gång på gång för att förstärka dualismen. Ett mer övergripande motiv verkar dock ensamheten vara. Huvudpersonen, Bo Vilhelm Olsson, känner sig oönskad av sina styvföräldrar. Som Mio tillhör han plötsligt någon. Han är efterlängtad och har en viktig och naturlig plats i tillvaron.

Vivi Edström påpekar att bokens titel, Mio, min Mio, kan beskrivas som en grundformel för hela innehållet.23 Översatt från italienska betyder det "min, min, min". Gång på gång upprepar hans fader konungen orden som ett uttryck för kärleken och samhörigheten. Gång på gång tänker Mio också tillbaka på hur det var förut och boken knyts också ihop på slutet med en fundering kring hur styvföräldrarna, tant Edla och farbror Sixten, har det nu.

Om vi ser till originalupplagorna är avståndet stort i antal år mellan Mio, min Mio (1954) och Bröderna Lejonhjärta (1973). Med det perspektivet och efter att ha läst de båda böckerna tolkar jag den förra som en enklare förlaga till den senare. Det verkar åtminstone har blivit så i praktiken, även om det knappast har varit tanken från början.

Det finns likheter i innehåll, språkbruk och symboler. Huvudtemat skiljer sig dock åt, menar jag. För Bosse/Mio är kampen mot ondskan bara en del av det faktum att han har blivit utvald. Poängen är att han får vara viktig, hjälten i sammanhanget. I Bröderna Lejonhjärta hamnar vi i ett betydligt större sammanhang. Visserligen kan också denna bok ses som en dagdröm, men som jag ska försöka visa är det inte verklighetsflykten som är det viktiga. Istället är det verkligen kampen mot döden, hatet och ondskan som står i centrum. Ramberättelsens funktion är bara att föra in läsaren i den riktiga berättelsen.

En berättelse om döden?

Bröderna Lejonhjärta uppfattas oftast som en berättelse om döden och om livet efter detta. Det är en uppfattning som också understryks av Astrid Lindgren själv.24 Som jag påpekade i inledningen kan min uppfattning dock skilja sig från både författarinnans, och för den delen hennes kommentatorers, på vissa punkter. Detta är en av dem.

I sagans början får vi träffa den ständigt hostande och sängliggande Skorpan och hans godhjärtade storebror Jonatan. Vid en eldsvåda i familjens lägenhet hoppar Jonatan ut genom fönstret med Skorpan i famnen och räddar därmed livet på honom. Själv dör dock Jonatan efter att ha slagit i marken.

Tidigare har han berättat för Skorpan om en plats "någonstans på andra sidan stjärnorna". Där är det ännu "lägereldarnas och sagornas tid". I Nangijala, som platsen heter, ska även den "fula, dumma, rädda" Skorpan få vara frisk.25 Jonatan berättar också att det i detta land "inte finns tid på samma sätt som på jorden".26

När Skorpan också dör en kort tid därefter kommer han till en idyllisk plats i Nangijala. Den heter Körsbärsdalen och där är luften ren. Han är frisk igen och till och med nästan vacker. Efter att ha fått alldeles egna kaniner kan han konstatera att i Nangijala "får man visst allt som man har önskat sig".27 Han får också nya kläder, riddarkläder, och kan plötsligt rida, fast han aldrig har kunnat det förut.28 Körsbärsdalen är platsen där allting är gratis och alla hjälper varandra när det behövs.

Så långt är allt gott och väl. Den uppmålade situationen stämmer väl med bibliska och folkliga beskrivningar av det himmelska. Det är en plats utan tid, sjukdom och ondska. Kort sagt ett paradis.

Snart måste dock båda bröderna Lejon, eller Lejonhjärta som de nu heter, inse att även denna verklighet rymmer ondska. Bortom bergen finns Törnrosdalen som den onde Tengil håller i sitt grepp. Också i den egna dalen finns spår av detta. Det finns en förrädare mitt ibland dem. Någon som vill förhindra att Törnrosdalens frihetskamp leds från Körsbärsdalen.

Denna situation ställer till problem om vi försöker tolka denna "himmel" ur bibliskt perspektiv. Det ska ju uppenbart inte finnas någon ondska i himlen och ändå gör det det i denna berättelse. Är då sagan egentligen inte bara en önskedröm från den sängliggande Skorpan som saknar sin döde bror?

Sagan om bröderna Lejonhjärta väckte förvåning när den kom ut. Problemet är ju att pojkarna faktiskt dör två gånger. Första gången kommer de till Nangijala och andra gången till Nangilima. Trodde Astrid Lindgren på själavandring? Eller ännu värre: sanktionerade hon barnsjälvmord?29

Ett lösningsförslag som inte är så dumt är att vi ser Nangijala som "skärselden". Ett genomgående motiv i boken är ju att Skorpan, som tidigare uppfattat sig som liten och feg, nu måste bevisa sitt mod. Främst är det dödsrädslan som måste betvingas, påpekar Bo Larsson.30

Gång på gång påminner sig Skorpan Jonatans ord om att "det finns saker man måste göra, även om det är farligt. Annars är man ingen människa, utan bara en liten lort".31 Det är de orden han klänger sig fast vid varje gång han är beredd att ge upp. Vid bokens slut får han slutligen utstå det sista stora provet. Han ska frivilligt möta döden genom att hoppa med den förlamade Jonatan utför ett stup. Det är först efter dessa prövningar som de båda bröderna kommer till Nangijala, den egentliga himlen. Där råder det ingen ondska och ingen minns heller något av det svåra som varit.

Lösningen med en skärseld tycker jag är finurlig, men jag har ändå valt att inte stödja den. Mitt främsta skäl är att jag tycker mig se ett annat mönster som är mycket tydligare. Mer om detta strax.

Det är naturligtvis inte givet att vi verkligen ska finna en uppfattning som är fullt jämförbar med den jag utgår ifrån. Astrid Lindgren är ju fri att skriva sin historia utan att följa någon biblisk eller traditionellt kristen förebild till punkt och pricka, trots att hon redan har lånat relativt mycket. Samtidigt är det ändå troligt att hennes tankebanor ligger nära just de bibliska. Som vi har kunnat konstatera i uppsatsens början bör hon, med den uppväxt hon har haft, ha en mycket god insikt i traditionell kristen tro. Det sistnämnda är för mig ett starkt argument för de tolkningar jag kommer att göra på de närmaste sidorna.

För säkerhets skull upprepar jag än en gång min uppfattning i anslutning till detta avsnitt: Jag tror inte att Bröderna Lejonhjärta handlar om döden och himlen, i alla fall inte i första skedet. Jag tror inte heller att den "bara" ska ses som en tillfällig verklighetsflykt. Slutligen tror jag att rädslan och modet är viktiga ingredienser i berättelsen, men att de är för den sakens skull inte är själva huvudpoängen.

Berättelsen som allegori:

Den hypotes jag ställde upp i inledningen löd kort och gott: "Bröderna Lejonhjärta är en frälsningshistorisk allegori". Jag har nu tänkt gå igenom boken i korta drag från pärm till pärm för att peka på de paralleller jag tycker mig finna. Allt för att söka stöd för min uppfattning. Bland annat lägger jag vikt vid många av de personnamn som finns omnämnda. Jag tror nämligen att dessa kan berätta om de olika figurernas karaktärer. Detta gäller dock bara i de fall namnen "finns på riktigt" och alltså inte är fantasinamn. För att underlätta läsningen har jag delat upp analysen i tre delar:

a. I Körsbärsdalen

Vi har redan kunnat konstatera hur idylliskt allt till en början är i Körsbärsdalen. Vi har också sett att det finns en lång rad av "himmelska" attribut förknippade med denna plats. Likväl har jag konstaterat att jag inte tolkar denna plats som himlen, åtminstone inte i betydelsen "den plats vi kommer till när vi dör". I någon mån menar jag dock att det är himlen de båda bröderna har kommit till, men i så fall en himmel längre bak i historien. Eller med bokens ord; "i en tid för länge sen".

Nu har det i och för sig påpekats att det inte finns någon tid i Nangijala, vilket naturligtvis komplicerar saken för oss vanliga dödliga. Vad jag menar är att bröderna Lejonhjärta "går ur tiden" för att genom himlens "evighetsfönster" få vara med om jordens historia "en gång till". Den här gången dock sedd med "himmelska ögon".

Ett problem återstår dock att lösa i denna fråga och det är det faktum att det finns ondska närvarande. Min lösning blir att vidga och förändra "himmelsbegreppet" en aning. Körsbärsdalen är en kombination av himlen och det jordiska gudsriket, menar jag. Det sistnämnda förkroppsligades ju genom Jesus och hans lärjungar. Både i denna skara och i Körsbärsdalen finns det en förrädare närvarande.

En sammanfattande definition skulle därför kunna se ut så här: Nangijala betecknar, tillsammans med landet Karmanjaka, hela tillvaron, med båda synliga och osynliga dimensioner. Alltså innefattar de både jorden, himlen och helvetet. Körsbärsdalen är ett mellanting mellan "himlen" och "Guds rike på jorden". Törnrosdalen, som vi strax ska titta på, är jorden och Karmanjaka, Tengils land, är helvetet/dödsriket.

Sofia är Körsbärsdalens ledare, även om hon aldrig beskrivs så rent formellt. När hon träder in på dalens värdshus tittar alla vördnadsfullt på henne. Det verkar vara något märkvärdigt med henne, trots hennes enkla kläder.32

Den ende som ifrågasätter hennes ställning är Hubert, men honom ska vi återkomma till lite senare. Jonatan kallar Sofia för "duvdrottningen". Hon har ett stort duvslag och hennes duvor är de enda som "kan flyga genom himlarna".33

Utifrån detta skulle jag vilja beskriva Guds treenighet i berättelsen. Namnet Sofia är vi i teologiska sammanhang vana att knyta till "visheten". Parallellerna finns i både Gamla Testamentet som "dabar" och i Nya, liksom inom grekisk filosofi, som "logos". Kopplingen av begreppen till Kristus är också välbekant.34

De vita duvorna är en känd symbol för Anden. När Skorpan ligger i sin säng i köket efter Jonatans död kommer en vit duva och sätter sig på fönsterblecket. Duvan säger ingenting, men ändå hörs en sorts viskning i hela köket. Skorpan tycker sig höra Jonatans röst som uppmuntrar och säger att allt om Nangijala är sant. "Kom så fort du kan!".35 Orden påminner om flera nytestamentliga uttryck om hur Anden fungerar.36 Det är till exempel Anden som påminner och övertygar den kristne om trons sanning. Sofia skickar meddelanden till människorna i Törnrosdalen genom sina duvor. Så också till Jonatan när han så småningom kommer dit.

Jonatan tror jag gestaltar Jesus Kristus. Åtminstone hans mänskliga sida. Min osäkerhet i frågan beror på att jag inte vet hur jag ska "hantera" Sofia, men detta återkommer jag till strax. "Jonatan" är ett namn som är bekant från Gamla Testamentet. Han är Sauls son och Davids trogne vän. När dessa båda kommer i konflikt med varandra försöker Jonatan medla dem emellan.37 Kopplingen till Kristi roll som medlare mellan Gud och människa ligger förstås nära till hands. I Törnrosdalen sjunger folket om Jonatan som "vår frälserman" och detta redan innan den slutliga befrielsen.

De båda bröderna Lejon heter plötsligt Lejonhjärta vid ankomsten till Nangijala. Namnet anspelar förstås på den engelske kungen Rickard I Lejonhjärta. Åtminstone i Robin Hood-versionen kan han ju ses som en messiasgestalt, den "rätte" kungen som återupprättar sitt rike. "Förrädaren" i Bröderna Lejonhjärta beskriver Jonatan som "sannerligen som ett lejon". Jesus kallas ju också för "lejonet av Juda stam" i Uppenbarelseboken.38 Jonatans roll som messiasgestalt kommer att bli ännu tydligare längre fram i berättelsen, men det återkommer vi till.

Sofia har jag alltså kopplat till "visheten" och Kristus. Samtidigt har jag kallat Jonatan för Kristus, vilket förstås ter sig svårt att få ihop. Jag har två lösningsförslag på detta: Dels behöver naturligtvis inte "Sofia" kopplas till Kristus och hon skulle i så fall utgöra Fadern, eller kanske snarare Modern, i treenigheten. Dels kan vi tolka Sofia och Jonatan som Kristi gudomliga respektive mänskliga sida. Den sistnämnda varianten blir onekligen spännande, eftersom den i så fall ger Astrid Lindgrens egen tolkning av det kristologiska problemet.

Men var skulle då Fadern finnas? Ja, "Gud" förekommer som begrepp på olika ställen i berättelsen. Skorpan ber honom till exempel om hjälp när han befinner sig i en svår situation.39 Med andra ord är han inte fysiskt närvarande inom berättelsens ramar, men likväl något som existerar. Kanske kan i så fall "Gud" vara Fadern och därmed lösa detta problem. Om jag måste välja något av alternativen föredrar jag det sista. Visserligen är det en "svårare" variant på många sätt, men samtidigt också mer spännande.

Den andra brodern Lejonhjärta, Skorpan, eller Karl som han egentligen heter, tror jag symboliserar människan helt enkelt. "Karl" är ett namn av germanskt ursprung som betyder "fri man".40 Skorpan/Karl växlar namn genom berättelsen och jag tror att det har sin egen betydelse. Han kallas Skorpan och är därmed inte en "fri man" mer än när han först kommer till Nangijala/Körsbärsdalen och senare i slutet av boken. I övrigt kallas han hela tiden Skorpan. Syskonrelationen med Jonatan/Kristus som storebror är också bekant från kristna sammanhang.

Kanske kan Skorpan också liknas vid Uppenbarelsebokens Johannes. Han är hela tiden med i berättelsen och beskriver det som händer, men hans aktiva betydelse och insats är inte särskilt stor.

Det berättas att förr kunde människorna färdas fritt mellan Törnrosdalen och Körsbärsdalen. Sedan den förstnämnda hamnade i fiendehänder är det dock ingen mer än Sofias duvor som kan passera över de höga vilda bergen som skiljer de två dalarna åt. Beskrivningen stämmer väl in på föreställningen om ett ursprungligt paradis där vägen mellan Gud och människa var öppen. Efter syndafallet hamnade människan "under träldomens ok" och var skild från Gud. Törnrosdalens nuvarande härskare, Tengil, beskrivs också mycket riktigt såsom varande "grym som en orm".41

Astrid Lindgren skjuter här in en fundering kring varför ondskan egentligen måste härja. "Varför måste Tengil komma till Nangijala och förstöra?" undrar Skorpan. Jonatans svar är egentligen inget svar, bara ett konstaterande: "Den som kan svara på det han kan svara på mycket. /.../ Det bara är så. Han unnar inte folket i dalarna att leva som de gör. Och han behöver trälar."42 Om Tengil får vi dock också veta att "hans stund kommer". Samma föreställning möter vi i Nya Testamentet. Djävulens tid är utmätt och han vet till och med om det själv.43 Astrid Lindgren och hennes tankar om ondskan återkommer vi till som hastigast i avsnittet "Att skapa nya myter".

Hubert har jag nämnt tidigare. Han bär uppenbart judaslika drag. Han är den ende i Körsbärsdalen som öppet ifrågasätter Sofias ledarskap. Han sägs vara väldigt förtjust i vita hästar. "Naturligtvis" råkar det vara just vita hästar som Tengil har utlovat i belöning åt den som överlämnar Sofia åt honom, femton stycken.44 På samma sätt är vi bekanta med Judas påstådda svaghet för pengar och de trettio silvermynt han får för att förråda Jesus.

Nu är dock Astrid Lindgren inte sämre än att hon kan ändra de "givna förutsättningarna" om det ger en bättre historia. I evangelierna avslöjas det ju redan vid presentationen av lärjungarna att det är Judas som är förrädaren.45

Astrid Lindgren vänder på begreppen och så småningom avslöjas det att det istället för Hubert är Jossi, den godmodige värdshusvärden, som är förrädaren. Han bär snarare drag av "Petrus" än av Judas och hans värdshus heter också "Guldtuppen", en symbol vi är vana att koppla till just Petrus. "Hubert" betyder för övrigt "håg" och "tanke" och senare får vi veta om honom att han åtminstone är avundsjuk på Sofia för hennes ledarskap.46 "Tanken" finns där alltså åtminstone.

Sofia får genom en av sina brevduvor veta att någon som heter Orvar har blivit gripen i Körsbärsdalen. Därmed finns det "ingen kvar som verkligen kan göra något".47 Här finns en likhet med tankarna om Gud som har gett Helig Ande åt sina profeter, men att dessa inte alltid har lyckats särskilt väl i sina uppdrag. När deras tid är över väljer Gud att komma själv. I sagan är det Jonatan som färdas över till Törnrosdalen.

b. I Törnrosdalen

Skorpan väljer att följa efter sin bror, men i motsats till honom, som vi strax återkommer till, kan han inte ta sig in i dalen på egen hand. Han blir tillfångatagen uppe i bergen av två Tengilsmän och förs in genom den mur som omringar staden. Den har Tengil tvingat människorna att bygga eftersom han vill ha dem i evig fångenskap.48 Parallellen till luthersk trosuppfattning är här tydlig. Människorna har själva, genom synd och arvsynd, byggt upp den mur som stänger dem inne och skiljer dem från Gud.

Dessförinnan har han fått bevittna det nattliga samtal där Jossi avtalar om förräderiet med soldaterna. De bränner då in ett märke på hans bröst, "Katlamärket". Åter hittar vi paralleller i evangelierna och Uppenbarelseboken med till exempel "odjurets märke".49 Att Astrid Lindgren placerar det sistnämnda på ett mindre synligt ställe än i "originalet" må ju vara förlåtet av berättartekniska skäl...

Skorpan blir tvungen att dikta ihop en historia för vakterna om att han egentligen bor hos sin farfar i Törnrosdalen. När han väl har blivit förd dit pekar han på måfå ut en man som skulle kunna vara hans farfar. Mannen heter Mattias, vilket betyder "Guds gåva", och det är han sannerligen i den stunden, eftersom han väljer att spela med i bluffen.50 Möjligtvis finns det också en poäng i att han heter samma sak som den man som ersätter Judas i lärjungaskaran.51 Senare får vi veta att Mattias är den som nu leder den hemliga kampen i Törnrosdalen.

Jonatan har tidigare tagit sig in i Törnrosdalen genom att hoppa över muren med sin häst. Det ska egentligen inte vara möjligt och kommer oväntat för soldaterna. De skickar en svärm pilar efter honom men han lyckas gömma sig för dem.52 Här är inte likheten med inkarnationen, som det bör liknas vid, uppenbar, även om den i någon mån finns där. Eventuellt finns det en koppling till det faktum att Jesus rider in i Jerusalem.

I Törnrosdalen får bröderna för första gången skåda Tengil själv. Han beskrivs som den värste av alla tyranner och orättfärdigheten själv. Skorpan får veta att "av tio bönor på din åker tar Tengil nio", det vill säga raka motsatsen till ett gammaltestamentligt tiondegivande.53 Ett handlande fullvärdigt en antikrist med andra ord. Den som ska ta sig in i Törnrosdalen måste kunna lösenorden, "All makt åt Tengil, vår befriare".54 Orden borde kunna vara jämförbara med den "statliga trosbekännelse" de första kristna i allmänhet vägrade att instämma i; "Kejsaren är Herre".

Tengil kommer över floden i en stor vacker förgylld båt som ros av svartklädda män. Själv är han klädd i en dräkt som är röd som blod. Han talar alltid om sitt missnöje med människorna, vilket borde kunna vara jämförbart med den bibliska föreställningen om Djävulen som människornas åklagare. Hans talesman föredrar dock att titulera honom "vår nådige furste".55 Männen i staden tvingas ställa upp sig på ett led och Tengil pekar ut dem som ska följa med honom till hans land, Karmanjaka, för att vara hans slavar där.56

Nu kommer vi till det moment i berättelsen som motsvarar Jesu död och uppståndelse. Det är dock inte alldeles lätt att reda ut, men jag ska i alla fall göra mitt bästa. Jonatan dör i berättelsen, två gånger till och med, men inte någon av gångerna på "rätt" ställe. Den första gången på kristuslikt manér genom att offra sig för sin bror när det börjar brinna hemma. Den delen av berättelsen hjälper oss att inse vem Jonatan är i sammanhanget. Samtidigt har denna del inte annan funktion än att "förklara" förflyttningen från nutid till "dåtid" eller "icketid".

När Skorpan och Jonatan dör i bokens slutkapitel är det däremot den "riktiga" döden de får uppleva. Ur tidshänseende är den dock förskjuten jämfört med när den "borde" ha inträffat. Låter det komplicerat? I så fall är det rätt uppfattat! Låt mig försöka förklara det närmare:

Jonatan tar sig ut ur Törnrosdalen genom en gång som han har grävt under marken. Därefter blir han "osynlig" genom att klä sig i en Tengilsmans uniform och kan därför ta sig in i staden igen för att hämta brödernas två hästar. Sedan kryper Skorpan ut i friheten genom samma gång. Detta skeende är synonymt med att Jesus dör och lämnar sin synliga gestalt. Som jag har konstaterat tidigare dör Jonatan så småningom också, men först efter den stora slutstriden. Offret sker likväl för samma ändamål, befrielsen.

Visst går det att ifrågasätta min tolkning av just den här biten av berättelsen. Samtidigt tror jag ändå att den är rimlig om man ser till sagan i övrigt. Poängen är ju trots allt den, som vi ska se framöver, att Jonatan genom att ta sig ut från Törnrosdalen därigenom kan starta den slutgiltiga uppgörelsen med ondskan. Han gör ju det som den förste som lämnar dalen som en fri man.

Snart kommer bröderna fram till den stora floden, vid vilken det växer pilträd. Möjligtvis finns det en koppling i det till det israelitiska folkets fångenskap i Babylonien. En av Psaltarens psalmer beskriver ju pilträden vid Babels floders stränder. I Uppenbarelseboken finner vi kopplingen till Babel som den onda stad som så småningom ska förgöras.57 Jag tror bara att vi delvis kan tillämpa det på Törnrosdalen.

Jonatan räddar livet på en Tengilssoldat som är på väg att drunkna i floden, "De Uråldriga Flodernas flod".58 Kanske kan det kopplas till evangeliernas berättelser om rövaren på korset som får en utlovad plats i paradiset eller kanske till Barabbas. Båda räddas ju genom Jesus, trots att de båda två, genom sina brott, på sätt och vis hör till "fiendesidan", det onda. Floden kan ha sin förebild i den som ormen i Uppenbarelseboken sprutar ur sin mun.59 Det sägs att jorden sväljer denna flod och längre fram i Bröderna Lejonhjärta verkar det som om så är fallet också med sagans flod.

c. I Karmanjaka/ den sista striden

De två länderna Nangijala och Karmanjaka skiljs åt av en avgrund. När de båda bröderna sitter vid denna på kvällen säger Skorpan: "Du ska inte tro att det här är verkligt! Det är en bit ur nån urtidsdröm, det är jag säker på".60

Ja, en "urtidsdröm" är det nog på sitt sätt. Samtidigt som jag inte vill hålla med de kommentatorer som bara vill göra det till en dröm rakt upp och ner. Som jag kommer att återkomma till på slutet av uppsatsen är sagan en modern myt, någon som har sitt grundmönster i ett verkligt skeende.

Åter befinner vi oss vid en punkt i berättelsen där händelserna kommer i "fel" ordning. När Jonatan och Skorpan sitter och tittar över mot Tengils land på kvällen påminner stämningen och situationen om Jesus och lärjungarna i Getsemane. Den som är mest rädd inför "det oundvikliga" är dock inte Jonatan, utan Skorpan.

Bröderna beger sig så småningom till Katlagrottan där det stora odjuret Katla en gång har huserat. Henne återkommer vi till så småningom. Nu är grottan den plats där de fångar som ska kastas till Katla hålls. Skorpan och Jonatan är där för att försöka befria Orvar, som vi tidigare har nämnt. Soldaterna utanför spelar tärning, möjligtvis en parallell till det soldaterna vid Jesu kors gör.

Den alltjämt "osynlige" Jonatan hittar en dittills okänd väg ner i grottan. En för Tengil, "Djävulen", okänd väg, vill säga. Om "människosonen" sägs det i Uppenbarelseboken att han är den som har nycklarna till döden och dödsriket.61 Likheten med det som nu sker i berättelsen står klar. Berättaren (Skorpan) konstaterar att allt detta kanske var bestämt "redan i sagornas urtid". Att Jonatan redan då bestämdes till Orvars räddare för Törnrosdalens skull.62 Vad är väl det om inte frälsningshistoria?

Jonatan och Skorpan klättrar ner i underjorden. De befinner sig i mörkret, "det yttersta och värsta av alla mörker i världen". Så småningom finner de Orvar i en träbur, "mer död än levande". Skorpan berättar: "Den natten förde vi Orvar genom underjorden. Jonatan gjorde det. Han släpade Orvar genom helvetet, nånting annat kan man inte kalla det." När Orvar kommer ut ur sitt fängelse säger han till Jonatan: "Mitt liv och min frihet har du gett mig tillbaka".63 I Första Petrusbrevet berättas om hur Jesus stiger ner i dödsriket efter sin död och predikar för dem som är där.64 Det sägs inte i den texten om de därmed kan räddas ur sin situation, men det borde ju vara tänkbart eftersom han sägs ha dött för alla. Jag tror inte att det ligger någon djupare betydelse i namnet Orvar, annat än möjligtvis att det tillika är namnet på en annan sagohjälte, Orvar-Odd. Namnet betyder "pil".65

När de är tillbaka i Törnrosdalen igen möter Skorpan, som för tillfället är på egen hand, Sofia, Hubert och Jossi, som alla har kommit dit. Jossi avslöjas som förrädare genom att Skorpan berättar för de andra om Katlamärket på hans bröst. Han försöker då fly, men drunknar i De Uråldriga flodernas flod.
66 På samma sätt går, som bekant, Judas en våldsam död till mötes.

Att Sofia och Jonatan nu åter befinner sig på samma plats är ett tecken på att vi har förflyttat oss helt och hållet från evangeliernas värld. Hädanefter är det enbart Uppenbarelseboken som gäller. I striden, som vi nu kommer till, deltar dock inte Jonatan, utan bara Sofia. Han representerar på något sätt "fridsfursten" i sammanhanget. Orvar påpekar att "om alla vore som Jonatan skulle ju ondskan få regera i evighet". Skorpan svarar då att "om alla vore som Jonatan så skulle det inte finnas någon ondska".67

Så kommer då "stridens dag", den som påminner om slutstriden i Uppenbarelseboken.68 Efter Orvars flykt har Tengil var grymmare än någonsin. Sofia har tagit med sina kämpar från Körsbärsdalen (änglarna?). Mattias, Hubert och många med dem dör i striden. Så småningom kallar Tengil in Katla med hjälp av den stridslur han tämjt henne med. Hon är nämligen rädd för dess ljud. Jonatan lyckas dock ta luren ifrån Tengil och får då Katla att vända sig mot sin forne Herre. Hon kastar sig över honom...69

När bröderna ska föra Katla från Törnrosdalen blir Jonatans häst vid ett tillfälle skrämd, vilket gör att Jonatan tappar stridsluren i floden. Katla, som nu inser att hon är fri, börjar jaga bröderna och blåser eld efter dem. En liten sten räcker dock så småningom för att hon ska tappa balansen och falla ner i Karmafallet.70 Tidigare har Skorpan sett ner i detta fall och utropat "Ett sånt helvetesfall!".71 Där blir det en strid på liv och död mellan henne och Karm, lindormen "som är lika lång som floden är bred". De två bestarna hatar varandra allt sedan urtiden och lyckas nu "äntligen" ta död på varandra. Kanske tar striden tusen år. Åtminstone känns det så för Skorpan.

Här tycker jag tillfället kan vara lämpligt att försöka beskriva de tre personerna i ondskans väsen. Jag har ju redan tidigare hävdat att gudomens tre personer finns, på ett eller annat sätt, i berättelsen. På samma sätt representerar Karm, Katla och Tengil Uppenbarelsebokens ormen/draken, odjuret och den falske profeten. Liksom Gud är alltså Djävulen också treenig, eller snarare tre-oenig. I Astrid Lindgrens version hatar ju de tre olika "personerna" varandra så mycket att de förgör varandra. I Uppenbarelseboken är det Gud och hans änglar som förgör ondskan. Djävulen (ormen/draken) kastas i samma sjö av eld och svavel som odjuret och den falske profeten, berättas det.72

Jonatan, som träffats av Katlas eld, blir förlamad. Tillsammans bestämmer sig bröderna för att hoppa utför ett stup för att dö tillsammans och så komma till Nangilima. I det landet är det, precis som i Nangijala, "lägereldarnas och sagornas tid". Men istället för att vara en grym sagotid är det en glad tid, full av lekar. Där råder också glömskan.73 Kanske kan vi koppla det till Uppenbarelsebokens beskrivning av "en ny himmel och en ny jord. Där finns det ju "ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta mer".74 Jag hävdade tidigare i uppsatsen att Nangijala inte riktigt stämmer med en "kristen" uppfattning om hur "himlen" ska vara. Vad det gäller Nangilima stämmer det hela betydligt bättre.

Boken slutar med Skorpans utrop: "Å, Nangilima! Ja, Jonatan, ja, jag ser ljuset! Jag ser ljuset!".75 Ying Toijer-Nilsson påpekar att denna ljusupplevelse är något som varit gemensamt för mystiker i alla tider.76 I våra dagar kan vi ju dra paralleller till de nära-döden-upplevelser som människor berättar om. Det är också lätt att koppla dessa erfarenheter till exempelvis Första Johannesbrevets ord om att "Gud är ljus och inget mörker finns i honom".77

Att skapa nya myter

Jag har antytt flera gånger i uppsatsen att min och Astrid Lindgrens tolkning av berättelsen inte nödvändigtvis behöver vara densamma. Därför kan det kanske vara på sin plats att försöka ta reda på vad hon egentligen tycker.

När boken om bröderna Lejonhjärta just hade kommit ut 1973 fick hon frågan "är du religiös?" av en av Svenska Dagbladets reportrar. Hon svarade: "Inte tror jag att man kommer till någon himmel. Men ingen vet ju hur det är efter döden så det kan ju lika gärna vara som i Nangijala. Förr var det lättare. Då fick barnen veta att farmor kom till himlen och hade det bra. Nu är det så obevekligt slut. Kanske finns det lite tröst i Nangijala."78

I Svensk Litteraturtidskrift utvecklar hon saken ett par år senare: "Jag tror på barns behov av tröst. När jag var barn, då trodde man att när jag dör så kommer jag till himlen. /.../ Men den trösten har inte nutidens barn. Den sagan har dom inte kvar. Och då tänkte jag: man kan ju kanske ge dom en annan saga som dom kan värma sig vid lite grann i väntan på det oundvikliga slutet.".79

Det finns en person i Bröderna Lejonhjärta som jag medvetet väntat med att kommentera. Hon heter Elfrida och bor i Törnrosdalen, men utanför själva staden och dess mur. På så sätt befinner hon sig delvis utanför berättelsen. De båda bröderna kommer till henne just när de har lyckats ta sig ut från staden. Där får de getmjölk, lite vila och en pratstund.80

Elfrida berättar för Jonatan om Karm och Katla. "Det är en sån där uråldrig saga som man hade skrämt barn med i alla tider" säger hon. Hon hävdar också att Karm inte finns och att Katla gott kunde ha stannat i sin grotta. Jag tror att Astrid Lindgren här har placerat in sig själv i berättelsen med sina tankar om gott och ont, himmel och helvete. Dessa har vi ju varit inne på också tidigare i uppsatsen. Det innebär i och för sig då att hon motsäger sig själv, eller åtminstone sina önskedrömmar, längre fram i sagan.81

Astrid Lindgrens resonemang om att skapa en "alternativ saga" påminner om liknande tankar hos exempelvis feministteologen Sally McFague. De modeller McFague ritar upp för det gudomliga refererar till något verkligt, men säger inte något säkert om detta. Med hjälp av det hon kallar "metaforisk teologi" kan vi finna nya myter. För att kunna göra det måste vi först avmytologisera de gamla. Jag går inte närmare in på hennes resonemang än så här, eftersom det vore att vidga uppsatsen lite väl mycket. Hennes bok "Models of God" finns i litteraturlistan för den som önskar fördjupa sig i ämnet.

Nej, jag ska inte gå så långt som att kalla Astrid Lindgren feministteolog, men steget dit är inte långt egentligen. Hon har dock valt att skapa sig en egen myt, istället för att låta den uppstå mer spontant på det sätt som jag tror att McFague vill att den ska göra.

När boken kom ut var det många både i svensk och utländsk press som var kritiska till den "oacceptabla verklighetsflykt" Astrid Lindgren erbjöd. Den amerikanska recensenten Ethel L Heins skrev till exempel: "Boken kan ge unga människor en obehaglig känsla. Dess upptagenhet av döden och antydningar om själavandring kan vara förvirrande. Det avslutande stilla accepterandet av självmord kan chockera" (min översättning).82

Jung hävdade att myterna har en förmåga att starta associationskedjor i vårt undermedvetna. De konkretiserar de minnesbilder som vi kollektivt bär med oss.83 Ying Toijer-Nilsson tar upp C S Lewis Narniaböcker som ett exempel modern kristen myt.84 Bröderna Lejonhjärta menar hon däremot inte kan räknas dit. Jag är benägen att tro annorlunda. Astrid Lindgrens myt ska inte ersätta den egentliga historien, men den kan berika vår uppfattning av den. Ur den aspekten är det bra att nya myter som den här skapas.

Sammanfattning

Eftersom utrymmet börjar bli knappt ska jag försöka vara kortfattad i min sammanfattning. Astrid Lindgren har en bakgrund som gör att vi kan anta att hon kan sin Bibel mycket väl. I hennes författarskap finns det flera exempel på hur detta tar sig uttryck i handlingen. Därför tror jag också att det är rimligt att koppla samman de symboler jag har funnit i berättelsen om bröderna Lejonhjärta med bibliska förebilder.

Med den tolkningsbakgrund jag har och med ett försök till helhetsperspektiv på sagan tycker jag inte att bokens huvudmotiv är tröst inför döden. Inte heller är det mod, även om detta är en viktig ingrediens i handlingen. Jag har pekat på det mönster som finns i berättelsen och alla de paralleller till bibeltexter och kristen tradition jag tycker mig finna. Genom dessa anser jag att min hypotes om berättelsen som en frälsningshistorisk allegori är styrkt.

Bland mina inledande frågeställningar fanns funderingar kring hur kyrkan ska förhålla sig till denna moderna myt. Som jag har konstaterat tror jag inte att vi kan ersätta den ursprungliga myten, frälsningshistorien, som den föreligger i bibeltexten. Däremot kan vi förstås fortsätta att måla i allt fler färger för att fördjupa bilden av det som har skett och sker omkring oss.

Avslutning

Låt mig till sist citera några rader från Dagens Nyheter häromdagen. Prästen John F Dahlman är sammankallande i Svenska kyrkans utvärderingsgrupp efter estonia-olyckan. Han ser kyrkan som det människor tar till när allt annat rasar.

– Vad finns det för annat lim som håller ihop vårt samhälle? Astrid Lindgren? Fast hon kan ju inte finnas överallt samtidigt... Det enda vi kan göra är att ropa, att be Gud se på oss där vi går i mörkret. Inte för att mörkret blir mindre kusligt för det. Men om man vet att någon tittar på en, kanske man trots allt vågar gå.

Tänkvärt, tycker jag.

Litteraturförteckning

Facklitteratur

Allen, D.

1985 Philosophy for Understanding Theology. Atlanta.


Hägglund, B.

1956 Teologins historia. Malmö.


Larsson, B.

1987 Närvarande frånvaro. Göteborg.


Lindgren, A.

1975 Samuel August från Sevedstorp och Hanna i Hult. Uddevalla.

1984a Bröderna Lejonhjärta. Malmö.

1984b Mio, min Mio. Huddinge.


McFague, S.

1987 Models of God. Philadelphia.


Nyström, E.

1896 Biblisk ordbok. Stockholm


Toijer-Nilsson, Y.

1976 Tro och otro i modern barnlitteratur. Karlskrona.

1981 Fantasins underland. Klippan.


Ørvig, M (red).

1977 En bok om Astrid Lindgren. Lund.


Textutgåvor

1988 Bibel 82. Bibelkommissionens översättning. Glasgow.


Uppslagsverk

1989-94 Nationalencyklopedin (NE). Band 9, 10, 12, 13 och 14. (Belgien).


©
jonas lindberg 1994. Får ej spridas i kommersiellt syfte.



Noter

1 Lindgren 1975, s 18

2 Lindgren 1975, s 45-47

3 Lindgren 1975, s 33

4 Lindgren 1975, s 44-45

5 Lindgren 1975, s 53

6 Lindgren 1975, s 33-34

7 Larsson 1987, s 244-245

8 Ørvig 1977, s 184ff och NE, band 12, s 322

9 NE, band 12, s 322

10 Larsson 1987, s 227-228

11 Larsson 1987, s 235

12 Toijer-Nilsson 1981, s 140

13 Toijer-Nilsson 1976, s 137

14 Toijer-Nilsson 1981, s 19 och 141

15 Ørvig 1977, s 64-66, 70-72, 82

16 Toijer-Nilsson 1976, s 94-95

17 Uppenbarelseboken 6:2 och 19:11

18 Uppenbarelseboken 19:15f

19 Lindgren 1984b, s 128

20 Lindgren 1984b, s 50 och 94

21 Lindgren 1984b, s 128

22 Hesekiel 11:19

23 Ørvig 1977, s 68

24 Toijer-Nilsson 1976, s 137-138

25 Lindgren 1984a, s 4-5

26 Lindgren 1984a, s 10

27 Lindgren 1984a, s 29

28 Lindgren 1984a, s 32

29 Toijer-Nilsson 1976, s 137

30 Larsson 1987, s 244

31 Lindgren 1984a, s 56

32 Lindgren 1984a, s 42

33 Lindgren 1984a, s 44

34 Hägglund 1956, s 12-13 och Allen 1985, s 72-73

35 Lindgren 1984a, s 17

36 Se till exempel Romarbrevet 8:26 och Uppenbarelseboken 22:17

37 Första Samuelsboken 19-20

38 Lindgren 1984a, s 85 och Uppenbarelseboken 5:5

39 Lindgren 1984a, s 93

40 NE, band 10, s 440

41 Lindgren 1984a, s 48-49 med paralleller i Första Moseboken 1-3

42 Lindgren 1984a, s 49

43 Lindgren 1984a, s 54 och Uppenbarelseboken 12:12

44 Lindgren 1984a, s 58

45 Se till exempel Lukasevangeliet 6:16

46 NE, band 9, s 135

47 Lindgren 1984a, s 47

48 Lindgren 1984a, s 93

49 Lindgren 1984a, s 83-84 och Uppenbarelseboken 13:16

50 NE, band 13, s 161 och Lindgren 1984a, s 98

51 Apostlagärningarna 1:26

52 Lindgren 1984a, s 112-113

53 Lindgren 1984a, s 115, 121 och Tredje Moseboken 27:30f med paralleller

54 Lindgren 1984a, s 138

55 Lindgren 1984a, s 126 och Uppenbarelseboken 12:9f

56 Lindgren 1984a, s 127-128

57 Psaltaren 137:1-2 och Uppenbarelseboken 14:8 med paralleller

58 Lindgren 1984a, s 157-158

59 Uppenbarelseboken 12:15-16

60 Lindgren 1984a, s 158

61 Lindgren 1984a, s 173 och Uppenbarelseboken 1:18

62 Lindgren 1984a, s 173

63 Lindgren 1984a, s 174-184

64 Lindgren 1984a, s 177, 179, 182 och 184 samt Första Petrusbrevet 2:18-19

65 NE, band 14, s 508

66 Lindgren 1984a, s 194-200

67 Lindgren 1984a, s 204-205

68 Uppenbarelseboken 20

69 Lindgren 1984a, s 201-210

70 Lindgren 1984a, s 213-219

71 Lindgren 1984a, s 166

72 Uppenbarelseboken 20:10

73 Lindgren 1984a, s 221-228

74 Uppenbarelseboken 21:1 och 4

75 Lindgren 1984a, s 228

76 Toijer-Nilsson 1976, s 137

77 Första Johannesbrevet 1:5

78 Toijer-Nilsson 1976, s 137

79 Toijer-Nilsson 1976, s 137-138

80 Lindgren 1984a, s 151-152

81 Lindgren 1984a, s 166-167

82 Toijer-Nilsson 1981, s 178. Fler exempel på sidorna 172-179

83 Toijer-Nilsson 1981, s 20

84 Toijer-Nilsson 1981, s 29-32