Svenska Dagbladets Själ & Hjärta-sida 13 december 1998
Kollegan Lennart går på julfester mest hela dagarna just nu. Åtminstone verkar det så när han beskriver det själv. Särskilt avundsvärt låter det dock inte. Det finns ju en gräns för hur många prinskorvar och sillbitar en människa kan tåla. Förmodar vi i alla fall.

Men det är också just därför han är där. För att företagen som han möter har insett att det blir ganska torftigt att bara äta och dricka. Som om julen inte skulle vara något mer än så. De ringer och ber honom om något, utan att riktigt ha satt ord på vad det är de söker.

Ibland har han bjudit in dem till kyrkan istället, för en stund i stillhet kring tända stearinljus. Men just nu är det ingen av dem som vågar sig dit. Rabaldret i Katarina kyrka för några veckor sedan vill ingen riskera att återupprepa.

Där hölls det för övrigt en föreläsning om etik. Kollegan Lennart konstaterar att han själv har pratat om samma sak, när företag har bett honom om det. Efteråt har besvikelsen varit stor. För "etik" visade sig egentligen vara ett täcknamn för andlighet. Människor har då frågat honom varför han som präst inte har sagt någonting om Gud. Det var ju det de egentligen ville höra något om.

På julfesterna brukar han få en halvtimme på sig. Och numera ägnar han den åt att prata just om andlighet. Det handlar om julfrid och hur viktigt det är med återhämtning. Det handlar om hela den osynliga dimensionen i tillvaron. Om vad som egentligen skiljer en död kropp från en levande. Om det energifält vi alla kan känna av, själva livskraften. Det som för en del av oss har fått ett ansikte och blivit ett Du.

Lennart säger sig få oerhört bra respons. "Skönt att höra", "det har du rätt i" klingar kommentarerna nu. För många handlar det om aha-upplevelser. Som yrvakna insikter om att tillvaron har andra sidor än bara konsten att tjäna pengar. Och behovet tycks dessutom bara öka.

Kanske är det en sorts väckelse på gång, i all stillhet. Och den här gången tycks faktiskt Kyrkan vara på plats från början. Med eller utan sina kyrkor.

Kollegan Lennart heter förresten Koskinen i efternamn och är arbetslivspräst. Det ingår även annat än fester i hans arbetsuppgifter. Åtminstone under resten av året.

Svenska Dagbladets Själ & Hjärta-sida 15 november 1998
Häromdagen kom min fru hem från jobbet och undrade vad jag visste om jesuiterna. Hon hade just sett filmen The mission med Robert DeNiro i huvudrollen på video med några av sina studenter. Jag fick då erkänna att det nog inte var så mycket. Något tyckte jag mig dock kunna berätta. Jesuiterna var ju de där som tyckte att ändamålet helgar vilka medel som helst. Det fick vi lära oss redan på mellanstadiet.

Så slog jag upp den Allvetande encyklopedin och tvingades då något generat konstatera att det helt och hållet är en missuppfattning. Tvärtom lär denna katolska orden ha varit föredömligt tolerant mot de människor den försökte dela med sig av sin tro till. Inhemska riter fick leva vidare, om än med delvis nytt innehåll. I Sydamerika stod jesuitprästerna sida vid sida med indianerna mot spanska och portugisiska erövrare. Ibland till priset av en öppen konflikt med påven i Rom.

I äkta möten människor emellan tycks det vara nödvändigt att var och en ger upp något av sig själv. Frågan man kan ställa sig är vad Svenska kyrkan måste ge upp för att åter möta sina egna medlemmar. Det är ju en missionssituation den står i.

Kritiken har länge varit stark mot ärkebiskopen för det som många upplever som ett övergrepp på de eviga sanningarna. Samtidigt har åtminstone jag aldrig förr upplevt "vanligt folk" tala så berömmande om en biskop. Det är människor som har börjat få förtroende för den kyrka som de tidigare knappt brydde sig om.

Jag vet inte exakt var gränserna mellan egen identitet och allmän generositet ska dras i Svenska kyrkans fall. Jag vet att jag inte uppskattar alla åsikter som uttalas i dess namn. Men kanske är det ändå så, någonstans i förlängningen, att ändamålet helgar medlen. Det vill säga att kärnan i det kyrkan vill ge ändå kommer att leda människor på rätt väg. Bara de får förtroende nog att öppna sig och ta emot.

Svenska Dagbladets Själ & Hjärta-sida 18 oktober 1998

Vid ett besök i Rom för några veckor sedan möttes vi av byggnadsställningar och presenningar mest överallt. Efter att ha gjort en liknande upplevelse för några år sedan har jag börjat inse att det tillhör den normala stadsbilden där. Då var det Fontana di Trevi och Sixtinska kapellet som framstod som Christo-installationer. Nu var det bland annat Peterskyrkan.

Av en av gajderna fick vi dock veta att just nu var anledningen likväl speciell. Hela staden håller nämligen på att rustas upp inför det stora jubileumsåret. Miljontals pilgrimer väntas då anlända från när och fjärran.

Dessvärre måste jag erkänna att det tog någon sekund innan jag insåg vilket jubileum det handlade om. Här i Sverige har ju inte kristenheten hittills gjort särskilt mycket väsen av det faktum att vi om lite drygt ett år ska fira 2 000-årsjubileet av Jesu födelse. Det som däremot nämns gång på gång är Svenska kyrkans skiljande från staten.

Visst kan en rationellt tänkande själ invända att vi förmodligen redan har passerat det magiska årtalet. Munken som etablerade vår tideräkning lär ju ha missat nollpunkten med några år. Å andra sidan firar vi varje år jul vid en tidpunkt som inte alls är korrekt och det bekymrar oss uppenbarligen inte nämnvärt.

Nå. Hur markerar vi då jubileumsåret på lämpligt vis i vårt eget land? Våra kyrkobyggnader är ju överlag i bättre skick än sina romerska systrar. Ja, ett alldeles utmärkt sätt vore att flytta Gustav Vasa från Mariakoret i Uppsala domkyrka. Som symbolhandling vore den ju närmast lysande.

Kungen ifråga, kyrkans nya överhuvud, intog efter sin död hedersplatsen i kyrkan, alldeles bakom högkoret. Visst hade reformationen och dess avskaffande av Mariakulten gjort platsen där till synes överflödig. Ändå är det svårt att i dag smälta tanken på det högmod som det kan tyckas uttrycka. Där kan man onekligen tala om ett skändande av rikshelgedomen.

Rent praktiskt kan gravfriden respekteras genom att bara det monument som står på graven flyttas. Men därigenom blir kyrkans frihet från staten symboliskt ändå synliggjord. Dessutom firas det verkliga 2 000-årsjubileet genom att den kvinna som gjorde Guds människoblivande möjligt åter kan inta en hedersplats. Då kan vi få börja uppskatta Maria igen, om än på ett kanske sundare sätt än på 1500-talet.

Och vem vet, kanske gör denna handling också att Svenska kyrkans ansträngda relation till den romersk-katolska kyrkan åter kan tillfriskna. En mariaikon vore förmodligen mer uppskattad där än de diabilder som nyligen visades i domkyrkan.

Svenska Dagbladets Själ & Hjärta-sida 20 september 1998

"Enjoy the silence" sjunger Dave Gahan motsägelsefullt någonstans mitt i den starka ljudmassa som omsluter oss alla. Så tänds starka strålkastare mot publiken. Värmen från tusentals watt slår emot oss. Likt ett hastigt böljande hav svänger vi våra upplyfta armar i takt med musiken, medan sångaren dirigerar. Vi sjunger med i de välbekanta orden. Att stå där i Globen med tusentals andra är onekligen en mäktig upplevelse. Inte helt olik ett väckelsemöte.

Den brittiska popgruppen Depeche Mode har gästat Sverige i dagarna. Efter en drygt femtonårig karriär finns det gott om låtar att bjuda på. Ofta är Martin Gores texter svartsynta. Ord som natt och svart återkommer gång på gång. Uppväxten i kyrkans värld har också satt tydliga spår. Men när Dave Gahan sjunger om en Personal Jesus är det nog snarast sig själv han syftar på.

Låten Blasphemous rumours får inte plats på spellistan i kväll. En gång väckte den uppmärksamhet genom att förbjudas i BBC:s radiosändningar. Frågan den ställer är om det egentligen kan finnas en god gud i en värld med så mycket ondska. Invävt i melodin finns ironiskt nog ett par takter ur den välkända söndagsskolesången Jesu kärlek är så underbar.

För några år sedan kom skivan Music for the masses. Det är musik för oss, den stora hängivna massan. Men i ordens dubbeltydighet finns också musik för mässorna. I Depeche Modes gudstjänst sjunger Dave Gahan att han inte söker förlåtelse. Prova istället att vandra i mina skor innan du dömer, är budskapet. För något år sedan ledde hans eget vilda liv till att han nästan dog av en överdos.

Psalmsången är det inget större fel på här. Inte alltid så ren kanske, men desto mer full av inlevelse. Och några textblad behövs förstås inte. Vi kan ju alla orden, rad för rad. En stor del av publiken har också klätt sig stilenligt helt i svart. Några (män) dessutom med drag av smink i ansiktet. Innan konserten har vi, några män, nördigt nog ägnat oss åt att prata singelbaksidor och remixar.

Män är sällsynta besökare i våra kyrkor. Här är vi i majoritet. Människor i 30-årsåldern hittar sällan någon naturlig plats på vägen mellan kyrkans ungdomsarbete och syföreningen. Här är vi i majoritet. Det är här vi finns, men mitt i allt kanske inte stegen till kyrkans värld ändå är så långt borta.

I konsertens starka gemensamma upplevelse finns uppenbarligen något som väcker livet i oss. Kanske finns en del av svaret i Depeche Modes senaste singel. Dave Gahan sjunger "It's only when I lose myself in someone else, that I find myself". Ett budskap gott nog för vilken mystiker som helst.

Svenska Dagbladets Själ & Hjärta-sida 31 maj 1998

Har en Tamagotchi människovärde? Självklart inte, säger vi. Visst leker våra barn med sina elektroniska keldjur och pysslar om dem som om de faktiskt vore levande. Men det växer de ju ifrån, liksom vi alla har gjort med våra dockor och nallar. Och samtidigt; själv kan jag fortfarande tänka på den nalle jag en gång glömde i en sovvagn för att sedan aldrig återse igen. Vad hjälpte det i min sorg att jag fick en ny? Det var ju en vän jag hade förlorat.

IT-filosofen och författaren Sherry Turkle säger såhär i en intervju:
­ Tamagotchis är ett argument för att datorn inte längre bara är en spegel, utan också kan vara part i ett förhållande till människan som liknar det mellan människa och djur.

Jo, men det var ju människovärde det gällde här, inte djurvärde, invänder någon. Det är sant, men den gränsen verkar vara alltmer flytande i vår tid. För en militant vegan lär det ju, åtminstone i teorin, inte vara någon skillnad på djurs och människors värde, exempelvis. Någon har velat förklara trenden med att Disney har förmänskligat djuren genom sina filmer. För dagens stadsmänniska verkar ibland talande ankor vara naturligare än grisar som ska slaktas till jul.

I praktiken är det nog såhär: det vi kallar människovärde är snarast ett relationsvärde för de flesta av oss. Eller med andra ord: varelser som står oss nära har i praktiken ett högre värde, oavsett vad vi påstår om motsatsen. För varför berör det annars oss mer när 800 människor dör ute på Östersjön än när tiotusentals gör det i Sudan? Eller varför är våra katter värda dyrare mat än våra uteliggare? Och nog kan väl inte ens den mest inbitna vegan undgå att någon gång slå ihjäl en och annan mygga? På samma sätt blir nog Gud riktigt viktig för en människa först när en personlig relation har uppstått. Då får också Gud sitt människovärde.

I dag experimenteras det med robotar som, på mänskligt vis, skaffar sig kunskaper och drar slutsatser genom egna erfarenheter. Inom några år har vi sannolikt digitala varelser med mer personlighet än en tax eller ko. Kanske får vi då också en rörelse som vill försvara deras rättigheter. Det kan låta absurt i dag. I morgon är det nog dessvärre inte lika självklart.

Nå. Har då en Tamagotchi människovärde? Förmodligen svarar vi fortfarande nej. Men kanske ändå inte riktigt lika självsäkert som nyss.

Svenska Dagbladets Själ & Hjärta-sida 26 april 1998

Har en Tamagotchi människovärde? Självklart inte, säger vi. Visst leker våra barn med sina elektroniska keldjur och pysslar om dem som om de faktiskt vore levande. Men det växer de ju ifrån, liksom vi alla har gjort med våra dockor och nallar. Och samtidigt; själv kan jag fortfarande tänka på den nalle jag en gång glömde i en sovvagn för att sedan aldrig återse igen. Vad hjälpte det i min sorg att jag fick en ny? Det var ju en vän jag hade förlorat.

IT-filosofen och författaren Sherry Turkle säger såhär i en intervju: ­ Tamagotchis är ett argument för att datorn inte längre bara är en spegel, utan också kan vara part i ett förhållande till människan som liknar det mellan människa och djur.

Jo, men det var ju människovärde det gällde här, inte djurvärde, invänder någon. Det är sant, men den gränsen verkar vara alltmer flytande i vår tid. För en militant vegan lär det ju, åtminstone i teorin, inte vara någon skillnad på djurs och människors värde, exempelvis. Någon har velat förklara trenden med att Disney har förmänskligat djuren genom sina filmer. För dagens stadsmänniska verkar ibland talande ankor vara naturligare än grisar som ska slaktas till jul.

I praktiken är det nog såhär: det vi kallar människovärde är snarast ett relationsvärde för de flesta av oss. Eller med andra ord: varelser som står oss nära har i praktiken ett högre värde, oavsett vad vi påstår om motsatsen. För varför berör det annars oss mer när 800 människor dör ute på Östersjön än när tiotusentals gör det i Sudan? Eller varför är våra katter värda dyrare mat än våra uteliggare? Och nog kan väl inte ens den mest inbitna vegan undgå att någon gång slå ihjäl en och annan mygga? På samma sätt blir nog Gud riktigt viktig för en människa först när en personlig relation har uppstått. Då får också Gud sitt människovärde.

I dag experimenteras det med robotar som, på mänskligt vis, skaffar sig kunskaper och drar slutsatser genom egna erfarenheter. Inom några år har vi sannolikt digitala varelser med mer personlighet än en tax eller ko. Kanske får vi då också en rörelse som vill försvara deras rättigheter. Det kan låta absurt i dag. I morgon är det nog dessvärre inte lika självklart.

Nå. Har då en Tamagotchi människovärde? Förmodligen svarar vi fortfarande nej. Men kanske ändå inte riktigt lika självsäkert som nyss.

Svenska Dagbladets Själ & Hjärta-sida 22 mars 1998

­Vad tänker du på när du sjunger? Det låter så sexigt, säger reportern på sin knackiga engelska.
­Vilken låt? svarar sångerskan.
­Alla.
­Jag tror att du skulle behöva få huvudet undersökt, svarar hon syrligt och lockar alla till skratt.
Popikonen Madonna håller presskonferens på Four Seasons Hotel i Beverly Hills. Den från Spanien eller Portugal tillreste reportern har uppenbara problem att riktigt greppa hennes nya andliga, mystiska image. Hon som bara för några år sedan vek ut sig både på skiva och i en fotobok på temat Erotica och inte tycktes kunna få nog av att prata om sex.
Visst har religionen funnits med där också tidigare, men då mest som något ytterligare att spela på. Heter man Madonna är det onekligen tacksamt att exempelvis kalla sitt samlingsalbum för The immaculate collection. Titeln är en ordlek med the "immaculate conception", alltså den katolska dogmen om "den obefläckade avlelsen".

Såhär på Jungfru Marie bebådelsedag tycks det som om också vår tids madonna har skådat ljuset. På nya albumet Ray of light (ljusstråle), sjunger hon om världens synder som kommer att krossa oss alla mot stranden på andra sidan om vi inte simmar mot havets botten och börjar om från början. Hon beskriver sig själv som ett brinnande lik som hon springande lämnar bakom sig på jakt efter sitt rätta jag. Hon, som på sin genombrottsskiva kallade sig en "Material girl", tar nu avstånd från materialism och framgång. Motpolen tycks dock inte finnas i hennes katolska rötter. Istället säger hon sig ha studerat yoga och judisk mystik.
Det ger mig så mycket, men det låter så futtigt när jag pratar om det såhär, säger hon och låter uppriktig.
På en låt sjunger hon en bön på sanskrit om att finna ödmjukhet och styrka genom ökad medvetenhet. Och stark verkar artisten och skivbolagsdirektören Madonna vara. Pappan till hennes relativt nyfödda dotter Lourdes Maria försvann nästan upp i tomma intet snart efter födelsen. Som om hans enda nödvändiga insats nu var gjord. Någon jungfrufödsel lär det inte ha varit fråga om den här gången, men vår tids man verkar ibland anses vara lika onödig.

Madonnas officiella fan club heter Icon. Och en ikon är hon onekligen. Inte en som speglar det himmelska, men en som sällsynt väl speglar sin samtid. Oavsett om nu alla reportrar hänger med i svängarna eller inte.

Svenska Dagbladets Själ & Hjärta-sida 1 mars 1998

Jag jobbar i en församling som inte längre anser sig ha råd att betala min lön. Nu är det inte det att den skulle vara särskilt hög tvärtom. Snarare är det församlingens dåliga ekonomi som gör att varje insparad krona tas emot med tacksamhet. Också från en prästvikaries lön.

Kyrktanterna börjar tala om att samla in pengar för att kunna ha sin präst kvar. Hur mycket omtanken än värmer känns planerna inte direkt lockande. Jag är väl medveten om att det är något av den vardag pastorer i våra frikyrkor lever i. Samtidigt har jag varit på frikyrkliga möten där det har talats så mycket om behovet av pengar att det tycks ha varit det enda viktiga. Då har jag med fadd smak i mun varit på väg att lämna tältet mitt i föreställningen.

Det är något märkligt med förhållandet pengar och religion. Det är som om det aldrig går att få de tu att trivas riktigt bra tillsammans.

För något år sedan var jag på en anställningsintervju för ett annat arbete. Då ställdes bland annat frågan om hur jag såg på att jobba i en kyrka som stod inför en osäker framtid, bland annat ekonomiskt. Jag såg det inte som något problem då och kanske kommer det inte att vara det heller inom överskådlig tid. Det rådande läget just här kan kort och gott ses som ett politiskt misslyckande i skötseln av ekonomin under en rad av år.

Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka att det jag nu befinner mig i skulle kunna vara ett tänkbart framtidsscenario för Svenska kyrkan. Någon gång. Jag kan inte påstå att jag direkt njuter av att behöva pröva på situationen. Som filosofiskt problem har den dock sina poänger. För det handlar ju i grund och botten om vad som är centralt för Kyrkan.

Å ena sidan är prästen den som ytterst bär Kyrkans identitet. Få människor skulle väl kunna tänka sig en kyrka utan anställda präster. Å andra sidan är det förskollärarna som skapar förtroende. Det är diakonerna som skapar respekt genom sina sociala insatser. Det är musikerna som lockar människor med ljuva toner. Var satsar man slantarna när det är tommare i kassan? Inte lätt att veta. Kanske har vi kommit till en tid när prästtjänsterna inte längre är någon helig ko.

Att släppa ifrån sig en vikarie här och där kan ses som en bra lösning i en stund av ekonomisk baksmälla, vare sig det handlar om präster eller andra. En kyrka som siktar på att vara vid liv även vid nästa sekelskifte måste dock försöka tänka längre än så. Det kan låta som ett Kyrkans eget Expedition Robinson. Ändå är det ju faktiskt så att även Kyrkan måste satsa på ett lag som fungerar så bra som möjligt. För allas skull.

Med full respekt för frikyrkliga kollegor känner jag mig personligen tveksam inför tanken på att bokstavligen gå med håven varje söndag. Kanske är det bara jag som sätter näsan i vädret och saknar förmåga att rätta mun efter matsäck. Samtidigt kan jag inte låta bli att travestera Mannen från Nasaret med orden "ingen blir profet i sin egen församling". Vågar jag vara sann, när försörjningen står på spel söndag efter söndag?

I bästa fall är det ingen av oss som kommer att behöva ställas inför det valet. I annat fall är säkert arbetarpräster med en fot i Kyrkan och en utanför, att föredra. Kanske blir rent av lönen bättre då. Som om det nu är pengar det handlar om. Egentligen.

jonas lindberg

© Svenska Dagbladet och jonas lindberg 1998. Får ej spridas i kommersiellt syfte.