Tvivlet

Fjortonde november: Jag vet inte vad klockan är. Jag vet bara att det kryper i hela kroppen på mig. Det känns som om den där oron som har varit på väg så länge nu är nära att hinna ifatt mig. Det är kväll och jag är ensam hemma. Jag går runt, runt i lägenheten, men blir knappast lugnare av det. Nu börjar också ångesten komma. Jag lägger mig på min säng och kryper ihop som det lilla barn jag en gång var. Jag önskar intensivt att jag åtminstone hade haft en stor nalle att hålla om. Jag försöker be, men allt som kommer över mina läppar är ett kvidande ”Gud... Gud..." Till slut måste jag tänka tanken som bara inte får tänkas. Tänk om det kan vara så att Gud faktiskt inte finns...

Tvivel är ett smärtsamt ord. Det innehåller känslor av svek och otillräcklighet. Att tvivla på en människa är illa nog. Att tvivla på Gud är fruktansvärt. Egentligen skulle jag vilja använda ett vackrare ord för tvivlet. Inte för att det i sig är något gott, men för att det mitt i trons död kan födas nytt liv. Jag skulle vilja kalla det frihetslängtan, för jag tror att det är just det det handlar om i grund och botten. Åtminstone var det det för min del. När jag växte lyckades inte tron hänga med. Tron blev trång som en tvångströja eller ett urvuxet par Levi's. Frihetslängtan är en längtan bort från de mönster som andra ibland skapar för vår tro och en längtan mot Gud, sådan han egentligen är. Det handlar om att hitta en egen tro.

Redan när jag gick i första klass visste jag precis hur livet skulle komma att se ut. Jag skulle bli arkeolog, en mycket berömd och rik arkeolog. Och jag skulle gifta mig med en flicka som hette Georgia, som gick i min klass. Hon och jag var bäst i klassen i matte (vilket för min del är svårt att tro idag) och fick ofta sitta tillsammans och göra extrauppgifter. Då var alla de andra pojkarna avundsjuka, för hon var den absolut sötaste av klassens flickor. När vi så en dag skulle gifta oss skulle vi sluta göra matteuppgifter och istället göra barn, två stycken. Och sedan skulle vi leva lyckliga i alla våra dagar.

Och så växer vi upp, med sagobilden på näthinnan. I den bästa av världar kommer allt naturligtvis att ordna sig till det bästa.

Men så småningom ställs vi inför den egentliga verkligheten. Den som inte ser ut som en spikrak Autobahn utan har gott om både vägskäl och skarpa kurvor. Den verklighet där vi själva måste stå för besluten och valen och där vi upptäcker att det finns gott om sådana.

Själv hamnade jag i en av den Stora Stadens mer ökända förorter. Senare har jag läst i en undersökning att människor just där påstås må sämst i hela landet. Fråga mig inte hur man mäter sådant, men så stod det i alla fall. Dit kom jag och totalkrockade med verkligheten. Där var inte människor alls så som jag var van vid att människor skulle vara och jag kunde inte heller känna igen Gud.

Sakta men säkert började det som var min tro att vittra sönder. När jag var tvungen att fundera över vem och hur Gud egentligen är visste jag plötsligt inte längre om Gud ens fanns. Hade jag skrivit dagbok den där kvällen i november, när allt brakade samman, hade det kanske sett ut precis som det gjorde här ovan. Tanken på att Gud inte skulle kunna finnas var så otänkbar - och ändå var jag tvungen att tänka den. Det som tidigare hade varit vattentäta skott i min tro flög nu all världens väg.

Många av oss kommer till tro någon gång i 14-15-årsåldern. Det är konfirmation eller kristendomsskola och dop. Vi följer ett mönster och går dit andra pekar. Åtminstone till en början kan tron vara något enkelt och självklart. Ofta för enkelt. Vi lär oss och formas. Vet precis hur en kristen ska vara. Men i ramarna och mönstren blir vi lätt lite fyrkantiga. Vi köper tron för billigt och glömmer arbetet. En tro som inte formas i mötet med Gud själv blir så lätt stelbent.

Jag har sett många kompisar lämna kyrkan och kanske också tron. De blir besvikna när verkligheten stämmer så dåligt med de stora orden. Det blir ofta så många stora löften och så få egentliga svar. Tron blir ett steg i livet, men inget mer. "Min väg till tron" blir istället "min vägg till tron". Varför är det så? Är tron lika ihålig som den kan verka?

Många gånger glider tron oss bara ur händerna. Det är så mycket annat som också är viktigt och spännande i livet. Speciellt när vi är på väg att bli vuxna. Det är kanske inte så ofta det blir ett uttalat tvivel av det. Gud blir bara lite luddigare i kanterna. Kyrkan blir bara lite mindre intressant. Eller så finns det konflikter i tron. Saker som verkar alltför obegripliga eller svåra att få ihop. Kanske lämnar vi dem bara åt sitt öde och stegar vidare ut i livet. Viljan att tro finns där, men inte orken.

Alltför många blir besvikna på kyrkan. Det pratas så mycket om gemenskap och kärlek. Det talas så mycket om en god gud som vill oss allt väl. Att bli född på nytt tycks innebära att födas med rosafärgade glasögon på. Det sker så lite förändring och stillaståendet ger en smak av unkenhet och instängdhet. Språket förlorar sin klang och sin botten. Orden ekar tomt och innehållslöst.

Den stora tröttheten sänker sig över tron och vaggar den stilla till sömns. Vissa blir kvar i dvalan. Andra slår igen dörren bakom sig och går sin väg.

Jag var åtta år och hade en omutlig tro på livet. Det var julafton 1976 och jag fick min första kassettbandspelare. Då fick jag också en kassett med "ABBA i helikoptern", eller "Arrival" som den väl egentligen hette. Jag brukade rita ABBA-teckningar. Inte på medlemmarna i gruppen, men på bokstäverna i namnet. A - B - B - A skrev jag med stora skuggade bokstäver som jag färglade. Jag lärde mig att namnet var sammansatt av första bokstäverna i medlemmarnas förnamn. Allt var frid och fröjd tills jag en dag upptäckte att det fanns en i gruppen som hette Frida. Ffff...rida ljudade jag och insåg snart att något inte riktigt stämde. Det var en obehaglig känsla. Plötsligt rubbades min tro på ABBA. Visste de inte om att det var fel? Skulle jag höra av mig? Så småningom fick jag veta att Frida egentligen hette Annifrid och därmed borde friden ha varit återställd. Nu blev den inte det ändå. Inte riktigt. Jag kände mig fortfarande lite lurad.

När tron är en bro med alltför tunna fästen krävs det inte några tyngre steg för att den ska raseras. Och det oavsett om det gäller en tro på ABBA eller Gud som i himmelen bor. När jag mötte människor i en annan miljö och med en tro som såg annorlunda ut än min egen visste jag plötsligt inte längre vad jag trodde. Vad var fel och vad var rätt? Det räckte att jag började ifrågasätta detaljer för att jag skulle börja tvivla på om det över huvud taget fanns något som var sant i min tro.

Idag handlar tvivlet för mig om ett sunt ifrågasättande. Det gjorde det inte då. När någon i min omgivning hade yttrat något om ifrågasättande eller tvivel hade jag känt mig lite hotad. Jag förstod inte. Det fanns ett förräderi i orden som skrämde. Och nu var jag plötsligt själv en sådan. En förrädare. Jag vet inte om andra uppfattade det så, men det var så jag kände det.

Tron måste prövas och omprövas för att kunna bli starkare. För att kunna bli äkta. Jesus fördes ut i öknen för att sättas på prov inför sitt stora uppdrag. Han föll inte, men det gör vi, allt som oftast. Men så är vi ju inte Jesus heller... För oss hör det till trons vardag att gång på gång falla och sedan åter försöka resa oss upp igen. Förhoppningsvis lär vi oss något på vägen.

Jag jobbade i en församling och kände det outtalade kravet att verkligen vara kristen. Hur skulle jag annars kunna hålla några andakter? Hur skulle jag annars kunna vara med på gudstjänsterna? Vad skulle hända om jag plötsligt en dag sa att jag inte var kristen längre? Jag ville ta av mig mitt halsband, korset, tills jag var mera säker i min tro. Men jag vågade inte. Jag var rädd att någon skulle se det och ställa frågor som jag inte skulle ha några svar på. När jag någon gång fick frågan om jag var kristen svarade jag ja, mer av plikt än av övertygelse.

Tvivlaren får så lätt en Judasstämpel. Kanske är det inte så konstigt. En fotbollspelare som plötsligt ifrågasätter det meningsfulla i att springa runt på en gräsmatta och jaga en boll kan inte gärna bli så populär i sitt lag. Och ändå. Det borde ju vara annorlunda i kyrkan. Det borde ju det. På något sätt. Men kanske är det så att kyrkan redan är så full av tvivlare. Människor som tvivlar på att sanningen verkligen ska kunna göra dem fria. Tro kan vi bara göra om vi blundar och knäpper händerna. Då ser vi inget och slipper röra vid något som kan rubba den sköra tron. Tvivlet blir tabu. Tvivlet blir en otillåten svaghet. Tvivlet talar vi inte gärna om. Det kväver vi på insidan.

Plötsligt finns den där, rädslan för "förbönsblickarna". Rädslan för att svika mamma som tror att jag kommer till helvetet om jag så bara skulle börja röka. Om jag skulle bli medlem i rockbandet på fritidsgården istället för i lovsångsteamet i kyrkan. Om jag någon gång skulle gå på puben. Trångboddheten kan se ut på olika sätt, men känslan är densamma. Den finns där oundvikligen, rädslan för att svika.

Jo, det är sant. Jesus anklagar då och då människor för att de har en svag tro. Kanske är det därför vi lätt faller in i samma mönster. Åtminstone under ytan. Vi hör anklagelsen, men kanske borde vi istället försöka ana sorgen och omsorgen bakom hans ord. Det är inte till vem som helst han säger det. Det är till människor som redan har fått så mycket. Som redan har sett och hört så mycket att det är konstigt att de inte tror. Otron bär syndens svarta märken. Tvivlet gör det inte. Inte så länge viljan finns där. Ibland har vi en så konstig uppfattning om vad tro är. Vi översätter den nästan med ett faktiskt vetande. Vi tror inte att det räcker med viljan. Men också den svagaste vilja är en tro. Också den svagaste längtan är en tro. Den kan vara full av tvivel och svåra frågor, men den är. Gud ser den och gläder sig åt den. Gud hoppas och tror. Gud vill.

Alla tvivlare borde kunna få sitt eget skyddshelgon i lärjungen Tomas. När alla de andra lärjungarna har sett en Jesus som inte längre är död utan som faktiskt lever vill inte Tomas ta det för givet. Han vill se själv. Han vill ha en egen erfarenhet och inte bara tro för att andra påstår att det är så. Än en gång verkar Jesus fördömande. Han säger: "Du tror därför att du har sett mig. Saliga är de som inte har sett men ändå tror". Det låter som om det är bättre att inte själv ha sett och varit med om mötet med honom. Jag tror inte att Jesus menar så. Det är beundransvärt om en människa har en tro som håller trots att hon inte har sett något med egna ögon, men det är inte bättre. De flesta av oss behöver den egna erfarenheten för att hitta ner på djupet av tron.

Tvivlet kan vara svart som den mörkaste av nätter. Det kan vara djupt som ett helvetesgap. Det skulle vara fel att försöka måla det i ljusare färger än det egentligen har. Och ändå... Jag har själv varit där nere i djupet och kommit upp igen. Det är lite av en pånyttfödelse, ett dop i eld. Jag har en ny tro och en fastare grund än tidigare och det tack vare tvivlet. Inte trots det, utan tack vare. Nu efteråt är jag glad för det som hände, trots allt.

Men det är inte alla som finner samma svar som jag på sina många frågor. Har Gud varit viktig i ens liv är det oändligt svårt att börja leva ett liv utan honom. För den som vågar löpa linan ut i övertygelsen att det inte finns någon Gud måste livet plötsligt se radikalt annorlunda ut. Då är det inte bara de fasta yttre mönstren som försvinner. Då är det också hela grunden som måste muras om. En massa nya frågor som måste besvaras så ärligt som möjligt. Om det istället är slumpen eller ödet som regerar tillvaron måste vi fråga oss om livet alls har någon mening.

Jag tror att det är få som vågar ta steget så långt. Kanske finns Gud nästan i generna, allt sedan våra första stapplande steg. Då finns det ingen möjlighet att leva helt utan honom. Istället får han ett nytt ansikte. Han blir mer anonym. Mindre nära. Mindre utmanande. Mindre farlig. På gott och ont. Kanske mest ont. Det blir en skapad Gud istället för en som själv skapar.

Tvivlet kan handla om dogmer och lärosatser. Om jungfrufödsel och att gå på vattnet. Om treenighet och orenhet. Om uppståndelse och död. Jag tar mig friheten att tycka att det är ett detaljpetande tvivel. Tvivel och ifrågasättande kan handla om frågan om Gud egentligen finns och om han faktiskt bryr sig. Allt annat är hårklyverier. Om Gud finns och om Gud är Gud borde det inte vara någon större svårighet för honom att ordna en jungfrufödsel eller två om så skulle behövas. Det är i alla fall min tro.

Då finns det istället mer anledning, tycker jag, att fundera över om Gud egentligen bryr sig om mig. Vad Gud faktiskt vill med mig och mitt liv, om han nu vill något över huvud taget. Om han nu finns över huvud taget. Det är svårt det här med tro. Och med tvivel.

© jonas lindberg och Verbum förlag 1994. Får ej spridas i kommersiellt syfte!