Den milda junibrisen virvlar i det långa blonda håret när Maria susar nerför byns enda riktiga backe på sin gamla King. Hon är lite sen, men vet att det inte gör så mycket just idag. Det är sommar och ganska lugnt och hon vet att ingen kommer att ta illa upp om hon skippar morgonmötet med de andra i gruppen. Hon vet redan vilka hon ska gå till idag. Först ska hon till en ny vårdtagare, som det så fint heter.

"Astrid Nordblom" står det på lappen, tillsammans med adress och telefonnummer. Maria ringde henne igårkväll och berättade att det var hon som skulle komma idag och hjälpa henne med städningen. Den gamla hade låtit trevlig, även om hon nog hade gjort sina försök att protestera lite.

- Ja, de unga tror visst inte att man klarar någonting alls bara för att man börjar närma sig de hundra, hade hon skrockat lite. Ja, det är egentligen min dotter som vill att jag ska ha en sån där samarit, men vi kan ju alltid sitta ner och prata lite...

Det är inte svårt att hitta och snart har Maria också hunnit ringa på dörrklockan. En dam i sina bästa år, ja Maria är nästan frestad att tänka så, öppnar dörren. Visserligen är hon lite krum och har gott om rynkor, men ändå känns den gamla damen genast nästan som en jämnårig på något sätt. Det finns en glimt i de gamla ögonen och en charm i det sneda leendet som Maria bestämt tycker om.

- Jamen stig på, kära barn, säger den gamla. Du är förstås den där samariten som skulle komma. Jag ser ju inte så bra längre, men jag har sopat av golven så fint jag har kunnat nu när jag skulle få främmat...

Avståndet är långt mellan de båda kvinnorna, åtminstone i antal år räknat. Tre kvartssekel kan bygga murar och höja ribbor oöverstigligt högt. Så inte den här gången.

- Är det där din man? undrar Maria lite försiktigt och pekar på ett av fotografierna på byrån.

- Ja, eller rättare sagt det var det, svarar Astrid. Det var många år sedan han dog nu. Vi var båda officerare i armén.

Men det där kan väl ändå inte vara riktigt, tänker Maria. De 95 eller 97 eller-vad-det-nu-är åren har kanske ändå börjat ta ut sin rätt. Det är ju klart att det är lätt att börja blanda ihop saker.

- Men det fanns väl inte kvinnliga officerare redan på den tiden? säger Maria. Det har ju kommit först sen det började bli mer jämlikt och så.

Astrid skrockar lite förtjust och säger

- Jo, i GUDS armé, min vän.

Nu börjar Maria på allvar misstänka att allting inte står riktigt rätt till i huvudet på den gamla, tills hon tillägger:

- I Frälsningsarmén, förstås.

Ibland när Maria cyklar förbi affären brukar hon se en väldigt smal och väldigt lång gammal man som svajar framåt. Kanske inte så fort, men alltid med ett bestämt mål i sikte. Smalheten och längden blir ännu mer påtagliga genom uniformen med de för korta byxbenen och en skärning som inte direkt ger den pondus en uniform normalt sett brukar ge. Hon vet inte riktigt hur hon vet det, men ändå vet hon att just så ser en soldat i Frälsningsarmén ut. Kanske har hon sett dem på TV någon gång. Stående med gitarren högt upp på magen och med Pärleporten och pärlemorleendet redo. Eller ja, kanske log de inte så mycket förresten. Inte med tanke på allt det härliga de borde tycka att de hade i alla fall.

Har Astrid varit en sån, hon också? Maria försöker tänka sig henne i åtsittande uniform och med gitarr på magen. Och den där lustiga hatten också förstås. Hon tänker att det ser lite konstigt ut och undrar hur det kan komma sig att Astrid, som ändå verkar käck för sin ålder, har hållit på med något sånt. Men just när hon tänker fråga, blir liksom inte frågan riktigt som hon hade tänkt sig.

- Kan du spela gitarr då? är allt hon lyckas kläcka ur sig.

Nu skrattar Astrid igen och Maria också för den delen.

-Nej, säger Astrid. Jag var väl aldrig så där värst musikalisk av mig. Men det fanns ju mycket annat att göra i kåren. Och strängmusiken klarade sig nog ändå, skulle jag tro. De var riktigt duktiga, må du tro. Fick åka till Stockholm en gång och spela på kåren där. Jo-jo..

"Strängmusiken", "kåren" - det låter lite som en annan värld. Ungefär som när en gammal människa börja prata gengasaggregat, kaffesurr och femöreskola. Det känns nästan lite exotiskt och ändå hemma på en och samma gång.

- Men om du undrar hur en sån som jag kunde hålla på med något så insnöat ska jag gärna försöka förklara det också, fortsätter Astrid och Maria nickar nästan förläget när Astrid lyckas läsa hennes tankar så precis.

Men just då ringer det på dörren och Maria kommer plötsligt på att än har hon inte hunnit få upp ett enda dammkorn. Bäst att leta upp dammsugaren och börja göra något ordentligt innan Astrids två timmar har runnit till ända. Utifrån köket och städskåpet hör hon sedan hur Astrid öppnar ytterdörren.

- Nej, men så roligt att kyrkoherden kommer på besök. Vad vill han en sån här gammal människa då? hör hon Astrid utbrista.

Det hörs muntra skratt och mummel utifrån hallen och på väg genom vardagsrummet hälsar hon som hastigast på prästen. De har satt sig ner i varsin fåtölj. Han har någon konstig svart sorts kostym, men ändå inte, på sig. Ja, det är inte lätt att beskriva vad den liknar egentligen, men den får henne i alla fall att tänka på mormors begravning. Bäst att börja dammsuga nu.

- Vill Astrid att jag läser något ställe ur skriften kanske? hör hon prästen fråga.

"Skriften" - ännu ett ord från en annan tid och en annan värld. Inte otrevligt, men ändå en smula oåtkomligt. Som en kod som delas av de insatta och som måste knäckas av den som vill träda djupare in i hemligheterna. Men Astrid känner hemligheterna, det är Maria övertygad om. Det bara känns så helt enkelt. Som om hon har levt så länge att hon kan det där med livet och allt som är värt att veta.

Så kommer hon på att om de nu ska ha en andaktsstund, eller vad det nu är, så kanske hon ska stänga dörren till sovrummet innan hon sätter på Astrids gamla vidunder till dammsugare. Med lite fantasi skulle den kunna föreställa en torktumlare, eller nå't. Hon sticker ut huvudet i vardagsrummet och säger lite försiktigt:

- Då ska jag kanske stänga här så att ni inte blir störda.

- Åh-nä. Det här kan du behöva höra, du också, svarar Astrid med ett leende och en snabbhet i repliken som skulle fått en sportkommentator att avundas.

Maria ler lite hon också, men stänger till slut ändå dörren generat och sätter på dammsugaren. Hon har ju ett jobb att sköta, trots allt.

Under veckorna som följer ses de oftare och oftare. En gång i veckan kommer Maria för att sköta städningen, men de övriga gångerna kommer hon dit på sin fritid. Det är något speciellt med Astrid och atmosfären runt henne. Oftast sitter de bara och pratar om olika saker. Astrid berättar långa historier om saker som har hänt i livet. Synen är det kanhända inte så väl bevänt med, men hörseln är det inget fel på. Hon lyssnar gärna och nyfiket när Maria berättar om sina kompisar och saker hon tänker på.

Ibland händer det att Maria får läsa något ur Bibeln för Astrid. Favoritstället finns i den bibelbok som heter Psaltaren, men som uttalas utan "P", får hon lära sig. Ibland undrar hon varför Astrid vill att hon ska läsa just det. Astrid kan det nämligen utantill och läser med tyst för sig själv.

- När jag ser din himmel, dina fingrars verk....vad är då en människa, att du tänker på henne...

Maria skulle aldrig komma på tanken att själv sitta och läsa ur Bibeln, men tillsammans med Astrid känns det tryggt och bra på något sätt.

Men så en dag när hon kommer till morgonmötet känner hon snart att allt inte står riktigt rätt till. Gruppledaren sitter vid sitt skrivbord och prasslar med papperna. Efter en stund lyfter hon blicken och ser på Maria.

- Du brukar ju gå till Nordblom, säger hon. Hennes dotter ringde nu på morgonen. Mamman fick en propp igårkväll. Det var visst över ganska snabbt, säger läkarna.

Plötsligt knyter sig allting. Alla tankar kastas runt som i en karusell med fel växel inlagd. Runt, runt. Fortare och fortare. Och samtidigt blir det så tyst. Så ordlöst. Som i ett vakuum. Maria vet inte riktigt vad hon ska säga. När mormor dog var det ju bara som det skulle på något sätt. Visst grät hon och visst har hon saknat henne ibland, men med Astrid känns det ändå helt annorlunda. Astrid var...

Resten av dagen går på som i en dimma. När hon kommer hem på kvällen plockar hon fram sin gamla konfirmationsbibel ur bokhyllan. Den är inte svår att hitta, för hon har inte så mycket böcker. Tycker inte direkt illa om att läsa, men det blir inte så ofta bara.

På första sidan har konfirmationsprästen skrivit något om Gud och ljus och kärlek och allt det där han pratade så mycket om. Allt det där som tron egentligen handlar om. Men när Maria öppnar sin Bibel kommer hon istället att tänka på de ord som fick henne att tycka illa om Gud och Bibeln och kyrkan.

"Damm på din Bibel betyder rost på din själ", hade prästen sagt och konstigt nog var det just de orden hon kom ihåg istället för allt det andra han tyckte var så viktigt och bra.

Den guden ville hon nämligen inte tro på. En gud som tvingar en till saker. Som är tråkig och stel som prästen i kyrkan. En gud som inte alls tycks ha fattat vad livet handlar om egentligen. Nej, då fick det vara så med det där med tron.

Efter en stunds bläddrande och hjälp av innehållsförteckningen hittar hon den där boken som inte uttalas som den heter. Hon letar upp kapitel åtta och börjar läsa det halvhögt för sig själv, precis som om Astrid hade suttit där bredvid henne och lyssnat. Hon känner hur Astrid nickar och läser med i texten utantill. Hur hon suger på varje stavelse och anar stora djup och hemligheter bakom varje bokstav. Maria får tårar i ögonen. Hon gråter och gråter. Hon lägger ifrån sig den öppna Bibeln och lägger sig ner och somnar, hopkrupen som ett litet barn.

Hon vaknar ganska tidigt morgonen därpå. Är smågrusig i ögonen och tung i huvudet efter att ha sovit lite för länge, känns det som. När hon sätter sig upp, fortfarande fullt påklädd, upptäcker hon den uppslagna Bibeln. Hon börjar läsa igen och kommer till orden "vad är då en människa". Tänker på Astrid. Hon visste vad det var att vara människa. Kanske visste hennes Gud det också.

Astrids Gud är inte som konfirmationsprästens Gud. Astrids Gud är som Astrid. Gammal och rynkig. Uråldrig som graniten i berget. Men bakom det milda russinansiktet döljer sig all klokhet och all godhet. Han eller hon vet vad livet är, för han eller hon har levt mitt i det. Mitt i sorg. Mitt i glädje. Mitt i svårigheter. Mitt i hoppet.

Det är onsdag eftermiddag och Maria har fått ledigt från jobbet för att gå på begravningen. De har skramlat till en blomma, de andra vårdbiträdena och hon. Men de kände ju inte henne. Hade aldrig hunnit träffa henne. Vad förstår de egentligen?

Hon sitter ganska långt bak i kyrkan. Tycker inte riktigt att hon hör ihop med de övriga som har kommit dit. Några har Frälsningsarméns uniformer på sig. Någon känner hon igen från fotografierna på Astrids byrå, men de flesta är bara anonyma ansikten för henne. Ansikten som inte betyder något. Inte som Astrid gjorde.

Ute vid graven håller hon sig också lite på avstånd. Går sist fram av alla till det öppna hålet i marken. Lägger försiktigt ner sin bukett.

-Tack, Astrids Gud, för Astrid, viskar hon tyst. Om du är som hon, vill jag gärna försöka tro på dig. Och kanske kommer jag att tycka om dig också.

Sommarvinden dansar genom kyrkogårdsbjörkarnas lövverk. Kanske viskar också den sitt farväl. Till Astrid och till sommaren. Vinden är svalare nu än för ett par månader sedan, men värmen kommer att finnas kvar där länge än. Hoppas Maria i alla fall.

jonas lindberg

© jonas lindberg 1993 och Libris förlag 1999. Får ej spridas i kommersiellt syfte!